även solen har fläckar.

Ni vet ju att jag är kontrollfreak och trippekollar det mesta till förbannelse. Men ibland händer det att jag glömmer bort det. Under semestern har det till exempel uppdagats att en av de förskolor vi valt (man får välja fem) tydligen är scientologernas förskola. Det står minsann inte på Stockholms Stads hemsida! Dessutom har förskolan bra betyg i utvärderingarna från föräldrarna så vi tyckte den verkade mycket bra. Om vi inte hade blivit upplysta om detta och F hade hamnat på den förskolan, när hade vi insett det där med scientologin? Skämten om bilder på Tom Cruise på väggarna är redan avklarade.

Nu ska vi välja en ny förskola. Den här gången tänker jag GOOGLA också. Hört att det kan vara smart.

åh tandläkaren!

I veckan ska jag till tandläkaren. Det är ju knappast något jag ser fram emot, men jag går fortfarande i den förort vi bodde i förut. På andra sidan stan. Nästan en timme med tunnelbana. Förstår ni? Två timmar där jag kan lyssna på musik och läsa, ostört!!! K föreslog att han och F "kanske ska följa med som sällskap?" och jag blev helt förtvivlad. Det är väldigt gulligt tänkt, men jag tänker inte släppa ifrån mig dessa timmar av ensamt tunnelbaneåkande. Så om någon ser mig i veckan och jag inte hälsar vet ni varför.

hemmahjärta.

Det blev så fel där i vintras när jag först satt hemma i veckor (sex stycken) och bara var tjock och väntade på bebisen i vår nya lägenhet. Sen kom ju bebisen och jag blev dålig och sjuk och var hemma i månader. Höll på att få panik. Var så trött på att vara hemma, och då var det ändå vår nya fina lägenhet som vi ju skulle älska. Hemma blev jobbigt, hemma ska vara lugn. Så kom en sommar och plötsligt var vi bortresta i nästan fyra veckor i sträck. När vi nu svängde upp på våra gator igen efter de där veckorna kändes de just som våra. Vi bor här. Det här är vårt och det var så jävla skönt att komma hem. Att äntligen ha fått längta hem.

ond cirkel.

Vi har semester och vi har det jävligt gött. Men det här dåliga samvetet man kan få över sina barn? Fyfan en sån ångest. Just nu tänker jag mer eller mindre konstant på att vi är ute på en bilsemester med en bil utan AC och en bebis. Och det är skitvarmt ute. Bebisen verkar få färg på sig trots att vi anser att vi varit sjukt försiktiga. Vi pratar ångest i form av "jaha, nu har jag gett mitt barn hudcancer". Vi skulle kunna stanna inomhus, men just nu sover endast barnet när vagnen rullar utomhus eller när bilen rullar. Kombinera det med bil utan AC samt 30 grader även i skuggan där bebisen alltså blir solbränd trots heltäckande kläder. Så ammar jag ju och har en viss stress över att producera mjölk så bebisen inte blir uttorkad. Ikväll funkade det inte och K fick blanda en flaska ersättning då mina bröst helt verkar ha gett upp för dagen. Skitvarmt är det i sovrummet också. Hur jag än vänder mig är det bebisångest. I övrigt är semestern fin. Ehrm.

tips för alla som är lite besatta av förlossningar, det vill säga varenda kotte som väntar eller fått barn.

Jag lyssnar inte på så många olika podcasts. Har liksom fullt upp med att hinna lyssna på alla Värvet-intervjuer jag vill höra och alla dokumentärer på P1 och P3. Endast vid undantagsfall slinker någon annan in. Men även när det händer är det är väldigt sällan jag hittar någon pod som jag tycker om. Vill inte behöva lyssna på trefyra avsnitt för att känna att det är något för mig. Verkar ha speciellt svårt för de podcasts när två personer bara sitter och snackar med varandra, ibland med något litet random ämne inslängt. Tänk er Fredrik & Filip. Klarar inte av det. Tycker bara det är ointressant, på något märkligt sätt.

Men så händer det! Fick tips om att lyssna på Anja och Julias podcast, avsnittet om Förlossningar (avsnitt 61). Herregud så bra jag tyckte det var! Alla som varit med om en förlossning vet ju att man blir smått besatt av att älta sin egen (även om den varit positiv utan trauman) och att läsa om andras, men jag har nog ännu inte läst eller hört någon eller några prata så nyktert och igenkännande om förlossningar som de gjorde här. Så många detaljer som jag kände var EXAKT som min upplevelse och mina tankar. Som att jag ganska många månader efter, och ibland även fortfarande, undrar varför inte alla mammor man ser på stan går omkring med medaljer runt halsen enbart pga bedriften att de fött barn. Gillade även deras snack generellt, trots att det är just två personer som bara sitter och pratar, så jag ska nog försöka fortsätta lyssna även när de inte snackar om favoritämnet förlossningar.

att minnas om trettio år eller så: anteckningar från sex månader.

För exakt sex månader sen hade jag en kladdig och ganska sur nyfödd bebis på mitt bröst. Men så hackade han sig fram till min ena tutte och började snutta och blev tyst. Var helt lyrisk över hur magiskt duktig min nyfödda unge var som hittade dit själv. Utan någon som helst hjälp. I efterhand har jag ju insett att det är ganska vanligt att de dära nyfödda kidsen hittar tuttarna själv, att det är en sjujävla överlevnadsinsikt som faktiskt fungerar.

Idag blir han alltså sex månader. Han snuttar fortfarande, även om jag längtar som fan efter att kunna börja ha icke amingsvänliga kläder på riktigt. Han äter gröt varje dag och avslutar med fruktpuré. Han skulle kunna äta jättemycket mer men vi tar det lite lugnt så hans mage hinner med. Han älskar allt vi ger honom och mmm:ar ofta högt när han äter.

Det är en liten klumpeduns vi har. Drygt 9,1 kg väger han och hans veck på armar och ben börjar bli oräkneliga. Har alltid önskat mig en gostjockbebis och nu har jag en. Är mycket nöjd över detta. Han är stabil och har suttit själv i bumbostol sen fyra månaders ålder och i stol vid bordet sen han var fem månader. Förra veckan fick han för sig att sitta själv utan stöd. Någon måste ju vara väldigt nära för att fånga upp honom när han trillar framåt/bakåt/höger/vänster, för trillar gör han alltid. Längtar tills han kan sitta själv på riktigtriktigt, alltså när man inte behöver sitta med honom.

Förra veckan fick han även för sig att börja stå på alla fyra och liksom jucka fram och tillbaka. Vi antar att detta är första steget mot att krypa. Det ser himla kul ut och han själv är stolt som en tupp. Igår upptäckte vi även att de två första tänderna är på väg upp. Än så länge ingen större fara med det, trodde att det skulle vara ett mindre helvete vid tandsprickning. Pepparpeppar.

Han älskar älskar älskar älskar när vi härmar en gnäggande häst. Typ "Niiiiihihihihi". Han skrattar högt varje gång. Mycket oklart varför just detta är så kul, men det är väldigt sött. Han skrattar också så fort K är i närheten av honom. Som jag älskar att se det. De är så fantastiskt fina ihop, F och K. Min familj. Annars är han väldigt rädd för alla män med skägg, vilket är lite lustigt då K har den största skäggväxten på planeten typ. Män utan skägg är också ganska läskiga. Kvinnor går bra. Barn är skitroliga.

K frågade mig idag vad jag blivit mest överraskad över kring den här "lilla" omställningen att bli förälder och få ansvar för en annan människas liv. Mitt svar var förvåningen över att jag själv inte ändrats mer. Klart jag ändrat mig, och det säkert ganska mycket, men jag är förvånad över att jag inte ändrat mig mer i grunden. Samma gamla jag finns kvar där i botten. Det är snarare ens prioriteringar som ändrats, men jag finns kvar*. Och det är jag väldigt tacksam för.

Det är en jävla rolig unge vi har skapat, jag och K. Han är otroligt uppmärksam på sin omgivning, så pass att vi emellanåt måste pausa honom från intryck. Han hatar att sova dagtid om något annat skoj händer i krokarna, vilket det med hans mått mätt i stort sett alltid gör. Han är ofta glad, men väldigt tydlig på att säga till om eller när något är fel. Tydligheten gör det rätt enkelt att vara förälder. F är ganska sällan ledsen men kan bli arg nått så in åt helvete och liksom fräsa, hosta och vråla om något är fel.

Världens bästa bebis.

* Jag tror att det finns några i min närhet som tycker annorlunda, för de börjar sakta sakta dra sig ur mitt liv. Det här sörjer jag oerhört, men hoppas att de återvänder.

veckans lästips.

Läs det här: Den där om när feminismen stänger ute och blir elitistisk.

bra referensramar.

Egentligen är jag ju en ganska feg människa. Det visar sig i det mesta, bland annat mitt kontrollbehov. Men emellanåt så gör jag något som jag aldrig trodde att jag skulle våga, t ex att köra bil i San Fransisco samt andas mig igenom en förlossning. De här sakerna är jag oändligt stolt över och de gör mitt liv lättare i övrigt. På riktigt. Varje gång jag kör bil och tycker att en situation är läskig så påminner jag mig själv om bilresan i San Fransisco (tre gånger körde jag genom stan!). Och sen jag var med om en förlossning är all form av smärta överkomlig. Eller ja, när jag tycker något börjar bli så jobbigt ont eller obehagligt påminns jag om att det ju faktiskt gick att profylaxandas genom värkarna. Så då skärper jag mig och andas lite och vips är allt lättare. Detta hände senast igår då jag tyckte det var så kallt i vattnet att det gjorde ont. Tänkte på hur jag hanterade en ond värk och vips hade jag doppat hela kroppen. Så jävla praktiskt grej.

typiskt dålig grej.

Att årets varmaste dag åka bil i stort sett hela dagen. Och att bilen inte hade någon fungerande AC.

Inte bra för någon inblandad. Fy helvete.

bilder att illustrera förra inlägget.

och jag börjar genast kolla hus på hemnet.

Vi har bott i ett hus i en vecka. Mina föräldrars hus, där jag är uppvuxen. I nitton år bodde jag här. Det är första gången jag är här själv, utan mina föräldrar, sen jag flyttade hemifrån. Det i kombination med att vara här med min familj (MIN FAMILJ!!!!!!) gör att massor sätts igång i huvudet. Har varje dag tänkt att jag måste blogga, måste skriva ner allt jag tänker och allt vi gör. Men det har ju inte blivit av. Men jag kan ju räkna upp alla fina grejer vi har gjort nästan varje dag:

Plockat liter med jordgubbar, ätit jordgubbar, vilat i skuggan och i solen, promenerat tidig morgon, lunch, eftermiddag och kväll på grusvägar med blommor i vägrenen och inte en enda jävla kotte eller katt har synts till, hängt tvätt utomhus, vattnat mammas blommor och grönsaksland, träffat vänner jag känt hela livet, ätit riktigt kebabsås, datat, fått sovmorgon, läst nittio sidor i en bok, suttit på trappan och druckit kaffe trehundra gånger (nästan), promenerat i skog och stått stilla och bara tittat på all grönska, lyssnat på tystnaden, lyssnat på fågelkvitter, lyssnat på F som lärt sig ett nytt vrål. 

saft till maten? herregud!

Häromdagen sa K något som var jättekonstigt: Han tycker det är godare med saft till maten än läsk.

Och jag såg ungefär ut såhär: OO

Va? Saft till mat? Det är ju jättekonstigt! Skulle aldrig falla mig in att ens komma på tanken att kunna dricka saft till mat. Läsk däremot. Mmmm, läsk.

Men det är ju ändå fint att man efter snart nio år tillsammans kan överraska varandra.

Saft till mat? Haha. Nej.

en bebisnatt.

Schmarro undrade hur en bebisnatt kan se ut. Såhär ser det ungefär ut för oss just nu, det vill säga nu och några veckor bak i tiden, då F började vända sig om i sömnen och sova på mage. Han sover mycket bättre på mage. F är alltså snart sex månader och vi har relativt stabila kvällar och nätter.

När vi äter kvällsmat får F äta gröt och fruktpure. Beroende på vad klockan är så får han pyjamas direkt efter det eller efter en stunds lek efter kvällsmaten. Sen ganska tidigt i hans liv har F själv bestämt att runt 19.30 är det dags att sova för natten. K fixar med bebisen på toaletten i lugn och ro, och sen liggammar jag i våra sängar i sovrummet. En väldigt bra nattning innebär att vi ammar och F somnar vid tutten eller med napp i munnen, samtidigt som jag håller om honom med mina jättelånga armar. När jag är säker på att han sover ordentligt krånglar jag mig sakta, sakta ifrån honom och lämnar honom sovandes i vår säng. Det här tar en bra kväll cirka 15-20 minuter. Han somnar då fort, men jag ligger kvar ganska länge då han kan vara mycket lättväckt.

En lite sämre kväll, typ ikväll, ammar han lite och börjar sen böka runt. Snackar, ålar omkring, vänder sig om, snurrar runt i sängen. Jag ligger bara bredvid, säger inte ett ord och blundar när han tittar på mig. Låter honom hållas tills han blir så gnällig att han nästan blir ledsen. Då tar jag honom och vi börjar om med amningen och att jag håller om honom. När utdrivningsreflexen börjar då så slocknar han ganska fort, alternativt vill ha nappen ganska omgående och somnar med den samtidigt som jag som sagt håller om honom. Och sen är det samma procedur att jag krånglar mig ifrån honom sakta men säkert. Då tar nattningen cirka 30-45 minuter. Det är dock hundra gånger bättre och lättare än innan då vissa nattningar kunder ta tre timmar (!). Fyfan. Nu är till och med en bökig kväll helt överkomlig.

Vi (till 99% är det K som gör detta) flyttar över F till hans spjälsäng efter kanske en timme eller så, när han sover djupt. Sen sover han där tills första uppvaket som en dålig natt inträffar 02.30 och en bra natt 06 (!). Vanligtvis är det cirka 04, men häromnatten vaknade han första gången 00.30 och natten före det sov han till 06.30. Så spannet är minsann hur brett som helst. Under den här ganska långa sovperioden så vaknar han och gråter allt från två till tio gånger och då stoppar vi i nappen och det hjälper alltid på sekunden.

När han vaknar så är han nästan alltid en glad bebis. Det är hundra gånger trevligare än som det var de första månaderna då han vaknade och var ledsen. Den glada bebisen får då en ny blöja av K som sen ger mig den glada bebisen som dessutom är VRÅLHUNGRIG och attackerar mitt bröst. En bra natt somnar F om efter en stund vid bröstet och vi sover alla tre vidare i vår säng. En lite sämre natt vill F inte sova mer trots att han är trött. Då kämpar jag först med att försöka få honom att somna om, pågår kanske en halvtimme-timme. Ibland somnar han om, ibland inte. Om inte så får någon gå upp med honom ett tag. En timme eller så, tills han fattar att han är trött. Då ammar vi igen och han somnar vid tutten och vi sover alla vidare.

Han vaknar för morgon på riktigt vanligtvis 06.30-08.30. Ganska stor skillnad, och det beror på hur natten varit. Han vaknar ju så väldigt olika under natten, så det har nog med det att göra. Imorse gick t ex K upp med F vid 06.30 och de var vakna till 08 samtidigt som jag fick sovmorgon. Sen så ammade jag igen i sängen och vi somnade alla om till klockan 10. HELT OKEJ MORGON minst sagt. Iaf ur mitt perspektiv.

Sådär, det var skitlångt. Men typ så fungerar en bebisnatt hos oss. Och bara för det så kommer väl allt att ändras nu. Jag har för övrigt ganska mycket funderingar kring hur man kan natta utan att jag ska behöva amma bebisen till sömns, inklusive frågan om det ens är värt att försöka ändra på något som ju faktiskt fungerar väldigt bra.

har lagom höga krav nuförtiden.

Hade egentligen två önskemål med semestervistelse på landet:
- Promenera. Långt och länge, själv. Själv! Mycket viktigt.
- Läsa. Minst en bok. Lääääsa.

Har nu varit här ett par dagar och har hittills hunnit detta:
- Promenera! Själv! Vågade mig inte på mer än tre kilometer igår, men kroppen verkade gilla det så framöver kör vi längre pass. Att gå själv och kunna svänga med armarna = lycka! Och en insikt om att det är rätt bra träning att traska med barnvagn om jag har rätt hållning. Vilket jag verkligen försökt ha.
- Har läst säkert tjugo sidor. Det är mer än på månader, så jag har gott hopp om framtiden.

Och idag skiner solen. Livet är gött.