och jag börjar genast kolla hus på hemnet.

Vi har bott i ett hus i en vecka. Mina föräldrars hus, där jag är uppvuxen. I nitton år bodde jag här. Det är första gången jag är här själv, utan mina föräldrar, sen jag flyttade hemifrån. Det i kombination med att vara här med min familj (MIN FAMILJ!!!!!!) gör att massor sätts igång i huvudet. Har varje dag tänkt att jag måste blogga, måste skriva ner allt jag tänker och allt vi gör. Men det har ju inte blivit av. Men jag kan ju räkna upp alla fina grejer vi har gjort nästan varje dag:

Plockat liter med jordgubbar, ätit jordgubbar, vilat i skuggan och i solen, promenerat tidig morgon, lunch, eftermiddag och kväll på grusvägar med blommor i vägrenen och inte en enda jävla kotte eller katt har synts till, hängt tvätt utomhus, vattnat mammas blommor och grönsaksland, träffat vänner jag känt hela livet, ätit riktigt kebabsås, datat, fått sovmorgon, läst nittio sidor i en bok, suttit på trappan och druckit kaffe trehundra gånger (nästan), promenerat i skog och stått stilla och bara tittat på all grönska, lyssnat på tystnaden, lyssnat på fågelkvitter, lyssnat på F som lärt sig ett nytt vrål.