Är så impad/förundrad över att alla som är gravida i nionde månaden alltid är så otåliga. Är man inte också skärckslagen inför det som komma skall tänker jag?
Bra fråga kräver ju ett ordentligt svar, så jag tänkte att jag bloggar om det istället för att bara svara som kommentar. Jag fattar verkligen vad Johanna menar, för exakt så tänkte jag också innan jag kom fram till det här läget. Men hjärnan fungerar liksom lite lattjo, så såhär är det för mig just nu:
- Ja, jag är skräckslagen. Men jag har insett att jag måste komma igenom det där som gör mig skräckslagen, det finns liksom inga alternativ. Det går inte att backa, att blunda och låtsas som att det regnar eller be någon annan ta över min kropp. Ungen måste ut. Och när jag vet att något läskigt ligger precis runt hörnet vill jag bara ta mig igenom det. Jag är liksom redo nu. Det känns ungefär som att jag ska göra världens läskigaste presentation för tusentals människor och är så nervös att jag inte kan sitta still. Samtidigt är jag helt förberedd och vill bara ha det överstökat. Det krångliga? Jag har inte den blekaste aning om när presentationen kommer att gå av stapeln. Det kan hända om tre minuter eller om tio dagar. Och jag kan inte göra ett jävla jota för att påverka när det eventuellt ska ske.
- Trots det läskiga är jag ju redo nu och längtar ihjäl mig efter den här människan som bor i min mage. Det är så jävla uppenbart att det är en egen liten filur där, inte bara en del av min kropp. Det hade jag inte riktigt fattat innan, hur tydligt det skulle vara. Jag känner ju redan hen litegrann, vet hens dygnsrytm, vet att hen blir asförbannad om jag råkar vila på "fel" sida beroende på hur hen ligger i magen, jag vet hur hen sträcker på benen när hen vaknar på morgonen och jag vet hur jävla ont det gör när hen får för sig att vifta på armarna i full fart. Plus att jag är så mycket mer orolig nu för hur hen mår generellt, vilket jag hoppas blir lättare när hen är ute och jag kan se på barnet istället för att bara känna via en mage.
- Det är inte så att jag väntat sen due date (2 januari) utan har ju trots allt haft i bakhuvudet sen i mitten av december att hen kan få för sig att det är dags att födas närsomhelst, vilket betyder att jag nu är inne på vecka fyra av väntan. Och tänk er då de som har en mer komplicerad graviditet där den där mentala väntan på att något kanske kan hända på grund av komplikationer kan börja mycket tidigare? Det är mentalt jobbigt att vänta.
- Jag kan ju inte göra något rent fysiskt. Tappar jag något på golvet får det ligga där. Jag är tvungen att hålla i mig när jag reser mig från toaletten för att inte tappa balansen. Jag får en sammandragning bara jag går från vardagsrummet till köket. Får ont i ryggen av att sitta still mer än en liten stund åt gången. Behöver kissa varannan timme på natten. Och då mår jag alltså väldigt bra rent fysiskt i jämförelse med andra. Det är ganska frustrerande att bara dra benen efter sig hemma och tänka Vad skoj det vore att möblera om eller surfa ihjäl sig efter inspiration eller blogga i hundra år! när man i praktiken inte kan eller får flytta ett skit och inte orkar sitta still mer än i fem minuter.
- Att vara gravid generellt är inte så jävla skoj alltså. Jag längtar cirka tusen gånger mer efter ett glas vin eller seranoskinka eller att kunna böja mig framåt eller få göra yogaställningen plogen nu när jag vet att det är så nära, nära att det faktiskt går att göra igen. Det är som att ha något man längtar ihjäl sig efter rakt framför nosen i veckor.
Kan fortsätta i evigheter. Ja, det blir lite av ett försvarstal, men jag tänker också att det är en dokumentation för mig själv när det här är över och jag kommer vifta bort den här längtan med en liten vänsterhand bara. Det känns dock väldigt långt borta när jag kan börja gråta bara av tanken på att vara gravid i en enda dag till. Att vakna ännu en morgon och bara Nähä, inget som började den här natten heller (det börjar ofta på nätterna). Samtidigt vet jag att det inte är synd om mig och att alla i min omgivning redan är trötta på mitt tjat om att det är tråkigt och ledsamt att vänta.
Och ja, bilderna är jag. Vecka 28, 33, 38 och igår: vecka 41. Magen växer liksom litegrann de sista tio, tretton veckorna. Eh.
