plus elva dagar.

Men nu har det väl gått några dagar över tiden va? Elva? Oj! 

Bekant på tunnelbanan påpekade därefter att jag inte såg så jävla jättegravid ut trots allt. Nä, det kanske jag inte gör. Men nu börjar det bli relativt svårt att hitta en stor mängd gravida som just nu är mer gravida än vad jag är.

Elva dagar över tiden och det är lite lätt svårt att fokusera på något annat än när den här bebisen kan tänkas tycka sig färdig med slå sönder min mage inifrån. Tre hinnsvepningar är gjorda utan resultat. Jag har slutat tänka på att det ska bli en bebis, längtar mest efter att detta ska vara över. Vill tänka på bebis, men blir ledsen eftersom det känns som att jag för varje dag som går missar en dags häng med världens bästa unge liksom. Så märklig känsla och samtidigt helt fruktansvärd.

På fredag kanske de sätter igång mig. Jag hoppas det sköter sig självt innan dess, alternativt att det verkligen blir av på fredag. Under tiden hänger jag i min fotölj och spelar candy crush, läser bloggar och läser lite bok. Och svarar Nej, icke, nope på alla sms och telefonsamtal och meddelanden med frågor om vi är på förlossningen ännu. Jag fattar att folk menar väl, men vi känner inte direkt för att hemlighålla när* hen kommer till världen vilket betyder att vi kommer att meddela när det är dags. Och jag känner mig lite, lite misslyckad varje gång någon frågar och svaret är Nej, vi är fortfarande hemma. Lite som att min kropp inte är bra nog för att lyckas klämma ut ungen.

Så jävla konstiga känslor som dyker upp. Det är i sig ganska fascinerande, men nu ska jag fortsätta äta godis. Hej så länge.



* Jag skrev på fullaste allvar "om" först, jag vågar nämligen inte riktigt tro på att det blir en riktig bebis.