som ett år eller så.
Ikväll har jag varit förälder i tolv dagar. Det känns som hundra år sen jag i förlossningsrummet berättade för barnmorskan att jag inte vågade ta upp mitt eget spritt nyfödda barn. Hon sa "Jodå!" och så gjorde jag det och så blev jag lite kär. Sen dess har en evighet gått. Som jag lärt mig mycket på bara tolv dagar. Som jag gråtit, skrattat, varit förtvivlad och lycklig. Och sjuk. Jag blev sjuk också. Sjukdomen i kombination med ett konstant sockersug gjorde att jag fällde den numera klassiska kommentarer om att mina mandlar i halsen som tur var inte var brända*. Sen kunde jag ju knappt sova för jag bara funderade på hur jag skulle få fatt på brända mandlar.
* jag menade ju såklart svällda. Same same?
2 kommentarer:
så himla mycket grattis till bebisen! (och jag måste erkänna att jag blev lite lättad över att du inte vågade ta upp barnet. jag känner att jag skulle reagera precis så om jag skulle få barn en dag. så rädd!)
KRAM!
Tack! Och vad fint att du blev lättad ändå, tror nog det är en vanlig känsla. Men det är ju det barnmorskorna är där för - de hjälper en rent praktiskt med t ex sånt. Mycket bra. :)
Skicka en kommentar