som att vänta på ett telefonsamtal.

Nu går man ju bara och väntar sa K häromdagen. Och ja, det gör man ju. Väntar och ignorerar på samma gång. Det finns ungefär en triljon saker jag vill ha gjort innan bebisen kommer, samtidigt som jag är helt slutkörd och orkar mycket lite. Samtidigt har jag lite ångest för att livet så definitivt kommer att ändras nu. Att det redan har börjat. Sörjer lite det som varit och inte kommer fortsätta vara, trots att jag inte längtar efter att det ska fortsätta. Är livrädd för hur mina vänskapsrelationer redan har börjat ändrats och kommer att fortsätta med det. Jag är inte världens mest sociala människa och är i ärlighetens namn rätt kass på att hålla kontakt med folk. Samtidigt känner jag mig redan, efter bara en veckas ledighet, rätt ensam. Saknar att ingen hälsar på, att ingen frågar om jag vill gå och fika. Trots att jag är så slut att jag knappt orkar röra mig, trots att veckan bara rusat iväg och jag inte hinner någonting, trots att jag haft besök av mamma, trots att jag förstår att alla har fullt sjå inför julen och det här inte alls kan räknas som normalt. Mest tror jag nog att jag är lite rädd, inför allt som ska komma. Och det är faktiskt okej, för är det något man får vara rädd för här i livet är det väl just det här: att bli förälder.