på't igen då.

Ja, där sitter jag förkyld och jävlig med en kaffekopp på huvudet på bebisen. Huvudet är nämligen där i krokarna ungefär. Men vi vände ju, gjorde vi inte? Jodå. Men den envisa lilla människan har vänt sig tillbaka. Så om några dagar ska vi vända igen. Och det gick ju jättebra sist, så det går kanske säkert bra den här gången med. Men det är ju inga garantier. Så just nu är det liksom ett virrvarr i skallen av eventuell igångsättning, eventuellt föda bebisen med rumpan först, eventuellt kejsarsnitt och så vidare. Inte alls sånt som man kan bli helt knäpp i huvudet av att tänka på (för att inte tala om skräcken som infinner sig vid en eventuell googling av de olika alternativen). 

Och just det, tydligen är det väldigt ovanligt med den här situationen för en förstföderska. Alltid ska man vara värst.