och ändå glömmer jag alltid att ta med mig näsdukar.
Sen F föddes har jag varit på SÖS fem gånger. Eftersom jag inte födde där så handlar det inte om efterkontroller eller något med F, utan enbart mina egna jävla turer fram och tillbaka. Jag hittar utan problem till både gynakuten och gynavdelningen nuförtiden, om en säger så. Och varje gång jag har varit där har jag gråtit. Av ledsamhet för hur jag blivit behandlad, av besked som varit allt annat än positiva, av att jag några gånger faktiskt var jävligt sjuk samtidigt, av utmattning av att bara ha genomfört besöket. Men sist grät jag av känslan att någon hade tagit sig tid, lyssnat och förklarat. Och visat en vilja att hjälpa mig. Inte bara där och då utan även i framtiden. Hen förklarade i detalj, förklarade så det verkade logiskt, tog sig tid, TOG SIG TID. När jag ursäkta mig för min gråt mitt under samtalet med orden att jag tycker det här är så jobbigt så fick jag ingen näsduk eller en medlidande blick eller någon som ignorerade mina tårar utan ett kort men vänligt Det är klart du tycker det. Och det kan vara det finaste någon har sagt till mig i all jävla skit efter min förlossning.
7 kommentarer:
❤️ Ofta förstår en inte hur felbehandlad en blivit inom vården förrän en träffar någon som behandlar en rätt. Så var det för mig gällande mina cellprov för ett par år sedan. När jag väl träffade en bra läkare ville jag krama henne när jag gick. Jävlar vad viktigt det är med rätt person på rätt plats, särskilt inom vården.
Jag har inte kommenterat på länge. Men jag läser. Och jag är så jäääävla tacksam fina E. Du anar inte. Jag väntar vårt första barn och är det nåt som hjälper mig i den djungel av information och råd jag inte behöver, så är det föräldrar som jag kan Välja att lyssna på (eller inte) som berättar hur det faktiskt är. Vad de var beredda på. Vilken info de saknade. Vad som funkar och vad som inte funkar. Ditt inlägg om att F sover så bra, men då har ni era utmaningar någon annanstans... Det är ett fenomenalt inlägg. Det som hjälper mig allra mest med att hålla alla nojor och förväntningar på plats, det är att jag kan vara helt säker på att jag inte vet ännu var våra utmaningar kommer att ligga. Men tack vare såna som du som vågar säga hur det är, så är jag beredd på att det kan vara allt möjligt. Mig ger det energi att se fram emot allt som ska bli bra. Att kunna lägga nojorna lite åt sidan tills de faktiskt är aktuella.
Idag kan jag känna igen mig i ditt inlägg av helt andra erfarenheter än just förlossningsskador. Det finns såna där PÄRLOR inom vården och man glömmer det aldrig när man träffat dem...
Sara: Ja, precis så är det. Var tvungen att sätta mig ned efteråt/utanför bara för att hämta andan lite.
Lisa: Åh vad fint skrivet. Blir alldeles rörd. Tack!
Och Lisa, du vet att du får fråga mig vad du vill om du undrar något. Jag finns ju bara ett facebookmeddelande bort det du. Kram och hoppas du mår bra i din graviditet!
FAN vad det är bra när man får träffa sådan vårdpersonal. Önskar verkligen att du BARA kommer att träffa sådana hädanefter och att det finns ett sätt att göra allt bättre för dig så att du slipper träffa dem helt och hållet sen.
Jag har inte riktigt fattat vad som hände dig, tror jag, men alltså, va fan. Det är ju helt stört att det är först NU som du fått ett sådant bemötande. Det har ju gått hur lång tid som helst. Herregud.
Kram!
Tack hörrni!
Skicka en kommentar