var drar man gränsen?

Vi ska inte döpa F. Vi ska inte heller ha en namngivning. Istället hade vi ett kalas på hans namnsdag som också råkade sammanfalla med Kanelbullens dag. "Råkade". När vi skulle bestämma namn på bebisen så blev det hela liksom avgjort när vi insåg att namnet och kanelbullens dag sammanföll. K älskar nämligen kanelbullar. Och helvete vad jag bakade kanelbullar. Cirka tvåhundrastycken. Vi ville att alla skulle kunna äta fyra, fem bullar. Och ett kanelbullekalas är mycket mer oss än både en namngivning och framförallt ett dop. I efterhand har vi förstått att flera trodde vi skulle gifta oss, för vem bjuder en massa folk till ett barns namnsdag? Vi gjorde. Men det här med att bjuda - herregud så svårt. Det var flera av våra nära vänner som vi faktiskt inte bjöd. Vi ville ha ett kalas för F med våra familjer och barn som vi hoppas att F kommer att växa upp tillsammans med, eftersom vi umgås med deras föräldrar. Det blev liksom en jävla massa folk väldigt fort i en lokal som inte var enorm? Var drar man gränsen? Vem bjuder man och vem bjuds inte? Hur man än vrider sig så hamnar ju några på andra sidan. Den icke-bjudna sidan. Om vi väl gifter oss någon gång kommer jag ligga sömnlös över gästlistan. Fy fan.