man är ju inte helt pigg.

Barnet verkar ha något problem med polyperna. Vi är inte säkra eftersom vi inte fått komma till öronnäsahals-läkare ännu*, men verkar som att vi kunnat utesluta ungefär allt annat. Det innebär i alla fall att han inte kan andas genom näsan speciellt bra och ibland inte alls. Kan han inte andas genom munnen? frågade en kollega. Visst, försök få en 1,5åring att börja andas genom munnen när han sover. Jättelätt. Nåja, förr eller senare gör han ju det varje natt. Vägen dit är dock inte rolig för någon inblandad.

Som grädde på moset har han blivit förkyld också. Jättehärlig kombination. Verkligen. Vi sover "sådär".

Plus att han numera når lampknappen. Så när han vaknar lite för tidigt ålar han ner från sängen och springer bort till lampknappen och tänder i taket. Mmm, underbart.

Zzzzzzz.



* Inte för att jag vet om det kommer hjälpa så mycket just nu. Man opererar tydligen inte förrän de väger 14 kg, vilket tydligen är vanligt vid 2 års ålder. Bara sex månader kvar av jävligt taskig andning samt nattsömn då. Hurra.

snigelfarm.

Barnet är förkylt och i en klätterfas. Han ska upp på allt och klättrar tydligen med näsan för helvete vad mycket snorspår det är. Överallt. K beskrev det som att bo i en snigelfarm. Och ja, det stämmer nog. Slemmiga, glittriga streck överallt.

sånt vi gjort de senaste månaderna, del tre.

Dagen efter min födelsedag hade jag kalasfika hemma. Hade bakat cirka dubbelt så mycket som gick åt samt införskaffat fem gånger för mycket dryck. Så som det alltid är. När alla gått hem spontanade vi ner till världens mysigaste restaurang fem minuter bort och käkade en middag på 35 minuter. Ägarna meddelade att det är rätt vanligt med barnfamiljer som käkar middag kl 17 samt är sjukt snabba. Som vi alltså. Plus att de gillar såna som oss för att man får in fler matgäster på kortare tid. Högst förståeligt och vi var väldigt nöjda och mätta och strosade hem i vårsolen. Tack Steve Jobs för iPhone och iPad som gör sånt här möjligt med ett barn.

sånt vi gjort de senaste månaderna, del två.

Mitt barn är galet i djur. Hans liv går typ ut på att identifiera djur. Fåglar, flugor, myror, katter, hundar. Jag älskar det och blir samtidigt ledsen över att redan nu förstå att han kommer leva med samma önskan jag alltid haft: ha ett djur men antagligen aldrig kunna ha ett. Varenda jävel i min släkt är allergisk.

Under tiden njuter vi när vi hälsar på vänner som har djur. Här håller barnet koll på katten Natten.

sånt vi gjort de senaste månaderna, del ett.

Älskar våren, älskar de gånger vi lyckas pricka vitsippeblomningen hos mina föräldrar. Det är så magiskt vackert och luktar massor. Vid såna här tillfällen blir jag helt knäpp av tanken att inte bo på landet samtidigt som jag är så sjukt tacksam att ha båda delarna: bo i storstan och kunna hälsa på på landet så ofta vi orkar.