på mindre än tjugofyra timmar.

Vi ligger i sängen och innan-sömn-surfar. Jag frågar K om han sett filmen som delas i våra vänners flöden, den från det svenska livräddningssällskapet som varit (är?) nere i Grekland och hjälper flyktingar. Det har han inte och inte jag heller så vi ser den tillsammans. Åtta minuter senare har det träffat mig så jävla hårt. Jag brukar inte reagera så starkt. Jag brukar sluka nyheter, analysera, läsa olika vinklar, men blir sällan berörd så det känns som ett hårt slag i magen. Men nu. Gråter. Vill boka en biljett till Grekland och hjälpa till. Funderar på vad jag kan göra. Somnar tillslut.

Pratar i telefon på jobbet samtidigt som min mobil flashar med nyhet efter nyhet om Bryssel. Jag läser och försöker greppa situationen. Min bror meddelar att samtidigt så övar Ryssland krigsberedskap nära svenskt vatten.

På lunchen diskuterar jag med en kollega om hur sånt här påverkar våra resplaner. Jag säger att det tyvärr påverkar mina. Vill inte åka till Turkiet, inte till Egypten och skulle fundera ett extra varv kring vilket annan västeuropeiskt resmål som helst. Säger att det är precis det här de vill, att vi ska vara rädda och begränsa oss.

På tunnelbanan hem sätter sig en person bredvid. Neddragen mössa, vill inte synas, vill gömma sig. En medpassagerare stirrar på personen med misstänksam blick. Synar upp och ner, iakttar varje rörelse. Jag blir irriterad på medpassageraren som antar saker om personen. Tills jag tänker tanken att personen kanske har ett bombbälte innanför den stora jackan. Kväver en instinkt att resa mig upp och gå. Tänker att om jag dör nu så dör jag lycklig. Sen tänker jag på min familj och känner att jag inte vill dö. Bestämmer mig för att snegla på personens händer, jag tänker att personen måste utlösa bomben genom en rörelse, en aktivitet, och om jag ser att personen börjar fippla med något så ska jag resa på mig och gå. Varje meter från bomben kan innebära större chans att överleva. Men personen fipplar inte med något utan reser sig upp och stiger av på stationen innan min. Jag andas ut.

Hemma läser jag den skadade svenskens Facebookuppdatering om att han nu är i tryggt förvar hos en belgisk familj. Och jag blir så jävla arg. Varför hyllar vi belgarna som nu öppnar deras dörrar, hem och gör allt för att hjälpa personer som flytt från IS bomber men samtidigt anser vi (70% av oss i alla fall) att det är helt på sin plats att stänga Sveriges gränser och Europas gränser för personer som också flytt från IS bomber. Att stänga dörren till våra hem och dra tillbaka den utsträckta handen.


Fan. Jag hatar det här. Hatar vad det gör med oss alla.

katastrofen is no more!!!!11!!!11!11

I helgen var det då äntligen dags - jag skulle få träffa min riktiga frisör. Alltså det var ju inte så att frisören som gjorde mig ful i håret klippte fel. Men dels så frångick jag min ursprungliga plan om att klippa av mig håret och dels så blev frisyren som klipptes inget som jag trivdes i. Efter någon vecka så växte det ju till sig och blev lite mer ok, men jag hade lite ständig ångest och kände mig verkligen inte fin. Jag har väldigt mycket hår, VÄLDIGT bra kvalitet (borstar aldrig, har typ aldrig balsam, aldrig några vårdande produkter och mitt hår är skuret med kniv de senaste sjutton åren (!) och just kniv ska vara väldigt dåligt för håret). Så fort jag går till en ny frisör verkar de inte riktigt tro mig. Varken på att jag måste ha uttunning av håret och att kniv är ett måste.

Jag var så himla glad efter denna gången. Dels blev det som jag tänkt från början och dels så är det så fint att ha en frisör som känner mitt hår och ba "fattar precis" och så klipper hon och frågar något då och då och jag säger "gör vad som blir snyggast" och så går jag därifrån och det är SNYGGT. Samt att hon tog bort mängder av hår. Högen ovan är alltså bara 10cm längd, resten är uttunning. Jag har mycket hår. Sa jag det? Och att jag nu är fin i håret igen? Iiiiihhhhh!

och det är inte bara för att han heter samma sak som mitt barn.

Alltså vinnarlåten i mellon är ju jättebra. Inlagd på favoriter i Spotify och i helgen när jag körde bil skruvade jag upp och tvingade familjen att digga med varje gång den spelades.

två glas vin eller träna?

Är i Oslo igen. Den här gången hade jag varken ett stressigt dagsschema eller en helt fullbokad kväll, varför jag faktiskt packade träningskläder och hade tänkt ägna kvällen åt att 1. träna och 2. jobba. Det sket sig big time. Efter en lång workshop så föreslog min chef att vi skulle ta vårt inplanerade möte samtidigt som vi käkade middag. Sagt och gjort. Och sen satt några andra kollegor på uteserveringen bredvid, så vi satte oss där. Två glas vin senare var klockan nästan tjugotvå. Man kan kanske få in kvällens aktiviteter under punkt 2, men inte fan var det träning. Kanske orkar jag upp imorgon bitti och träna, men är lite tveksam till detta. Det stör mig att jag så lätt väljer bort träningen, men jag vet ju att det just är ett val och inget annat.

För övrigt så är det såna blandade känslor att vara på såna här jobbresor. Å ena sidan är det jävligt slitigt. Upp tidigt, flyga, möten hela dagen, ofta någon social aktivitet på kvällen, upp tidigt dag två och möten hela dagen igen och sen flyg hem och komma hem väldigt sent. Jag lever som i en liten bubbla när jag är här. Å andra sidan är det väldigt härligt. Att som ikväll lätt kunna säga Javisst! på frågan om lite häng på utesevering. Inte behöva tänka på vem som hämtar barnet eller att kolla att det är ok med K att jag inte kommer hem. Det är rätt gött. Som en liten glimt av hur livet var när jag bestämde allt själv. Samt utan ständig internetuppkoppling.

en promille av allt det fina.

Ja, vad lätt det är att bara pysa ur sig allt det jobbiga, svåra och tuffa med att vara förälder. Vilket ju i och för sig är högst jävla naturligt, man har ju ett större behov av att pysa ur sig om det negativa snarare än det positiva. Men om vi ska göra ett litet försök att åtminstone påbörja en lista över vad som är fantastiskt med att ha barn:

• När jag kan vara var som helst i hela världen, bara min familj är med. Den trygghetskänslan har jag aldrig upplevt tidigare. Att allt är bra, bara vi är tillsammans.
  
• När jag ser mitt barn ha roligt. Vilken jävla tillfredsställelse det är! Jag trodde att uttrycket "vi gör det för barnens skull" var verkligen det, att man gör något för att barnen skulle vara glada för att ett glatt barn är ju bättre än ett icke-glatt barn. Det stämmer inte, man gör saker för att barnet ska vara glad för att då mår man själv som en jävla kung/drottning.
  
• När barnet säger älska dig mamma eller vaknar på natten och klappar dig på kinden.
  
• När du kommer hem efter jobbet och barnet kommer springandes och säger mamma mamma söpt blommor ti dej och pekar på en bukett tulpaner. Vassego mamma.
  
• När barnet får en helt egen relation till människor du själv tycker om. Dina föräldrar, dina syskon, dina vänner. Det blir som att universum skapar en egen liten ny miniplanet med dina favoritpersoner i hela världen där alla har det bra.
  
• När allt blir roligt. Slänga sopor med sitt barn är en fröjd.
  
• När barnet kryper upp i din famn, sjunker ihop lite av avslappningen och du kan känna i hela kroppen att barnet inte vill vara någon annanstans i hela världen förutom hos dig just nu. Jag vänjer mig aldrig och vill aldrig göra det heller.
  
• När du ser ditt barn tillsammans med din partner. Woha.
  
• När barnet plötsligt kan nya saker. I teorin förstår jag att ett barn utvecklas i en rasande takt, men i praktiken så borde ett nobelpris utdelas varje gång barnet gör något nytt. Idag sa han diskbänk. [insert nobelpris].
  
• När man försöker leka med barnet som istället rynkar pannan, sätter upp handen och säger stopp, stick iväg! Gud, det är en helt egen liten person detta, som liksom har en egen vilja och önskan om egentid? Mind. Blown. 

Men obs: om du läser detta som nybliven förälder eller soon to be förälder och sen inser att du inte ALLS känner något som ens liknar detta i början så vill jag bara poängtera att det är fanimej helt übernormalt. Alla dessa känslor kommer inte direkt. Det tar tid, det är okej, och sen blir det bara bättre och bättre.