farfar var kung.

Det var ju aldrig av elakhet som mamma och pappa sa åt mig att inte gå barfota i gräset. Om jag ändå envisades med att ta av mig strumpor och skor var det absolut nödvändigt att kika på varje liten vitklöverblomma för att se så det inte satt något orangeasvart på dem först. Anledningen går tillbaka till farfar, så det är kanske honom jag ska skylla på. Farfar var kung. Bikung. Han hade så mycket bin och så mycket kunskap att de gamla fotoalbumen visar busslaster med folk som kom för att kika på de små jävlarna. Farfar har jag dock aldrig träffat. Men jag vet att han var jättelång och flintskallig och hade dasslock till händer och jättenäsa. Pappa blev aldrig kung även fast han var kronprinsen. Han fortsatte i den mindre skalan, och de var det som saboterade grejen att vara barfota. Jag hjälpte till ibland. När honung skulle slungas så måste någon ta bort vaxet som täcker igen hålet där bina stoppat in honungen. Det var mitt jobb. Sen slungas honungen ut i en stor slunga och det går till precis som det låter. Den slungas. Fast jag har aldrig tyckt så mycket om honung. Antagligen för att tillgången var obegränsad. Precis som med den hemgjorda saften. Men mina besserwissertendenser kan vara väldigt tydliga gällande just det här ämnet. Att det vanliga tycks vara att tro att bin, getingar, humlor och flugor som ser ut som getingar är samma sak. Att de bits!? Jag tycker getingar är otrevliga, men det är knappast farliga i jämförelse med bin. Det är sånt man vet när ens farfar var kung. Bina är borta helt nu, efter en sakta nedgång och ett avgörande beslut av pappa förra året. Kvar står bara de gamla kuporna och ger färg åt ögat. Men jag tycker fortfarande inte om att gå barfota, och jag lär nog aldrig göra det heller.