sean penn kan han.

Trots att det är snart en vecka sen vi såg Into The Wild kan jag fortfarande inte formulera mig vettigt kring varför filmen antagligen är en av de bästa jag sett. Jag vet inte riktigt varför jag blev så oerhört berörd och rörd av en film som inte är deprimerande. När eftertexterna rullade var jag tvungen att be K sätta sig ner igen tills alla andra hade lämnat salongen eftersom jag grät floder utan någon möjlighet att sluta. Min reaktion bestod säkert endel i att jag faktiskt inte visste att filmen baserades på en verklig händelse, men jag tror att den är lika jävla bra även om man vet det. Dock så gråter jag kanske inte lika mycket nästa gång jag ser den. Det är en självklar film att köpa på dvd och jag får rysningar när jag ser trailern i efterhand. Nu kommer ni att ha skyhöga förväntningar på filmen efter det här inlägget som egentligen inte alls känns bra att skriva eftersom jag inte vet hur jag ska formulera mig. Och ni tycker kanske inte alls att den är lika bra när det är er tur att se den. Men det spelar ingen roll, för ni ska se den i vilket fall som helst.