mitt försök till ett litet plåster.
På ett par dagar accelererade döden från noll till för många. Utan att jag själv är direkt berörd är plötsligt så många som jag bryr mig så mycket om så väldigt berörda på olika sätt. Så står man själv där och önskar så hårt att man kunde hjälpa alla att lindra lite lite lite av smärtan. Men det går ju egentligen inte. Sorgen måste få sköta sitt. Men jag vet i alla fall att gråta är bra. Gråta är medicin. Och kanske kan det här hjälpa en skvätt på traven:
4 kommentarer:
vi är bäst!
Tid är också medicin, kanske den allra bästa.
där har du en klar poäng, men personligen har jag nog lättare att hjälpa till att framkalla gråt än tid... :)
Jag fick precis veta att en vän till min syster har dött. Av diabetes, 29 år gammal. Så, nu har jag gråtit på väg hem från jobbet, inte för att jag kände honom, utan för att jag gråter över döden hela tiden eftersom det är min största ångest. Mina tårar tar aldrig slut för döden, hur mycket jag än gråter!
Skicka en kommentar