Day 07 – Your best friend

De flesta tror att vi är syskon och antagligen är det längden som gör att folks hjärnor spökar. Två tjejer som är +180 långa! Det går ju inte? De måste vara systrar! Första gången vi träffades var första dagen på mitt fjärde jobb i Stockholm. Hösten 2002. Alla hälsade på mig i köket och sist kom en tjej fram, räckte fram handen och presenterade sig som Linda. Sen rullade det på. Trots att vi satt bredvid varandra varje dag skickade vi mail till varandra ungefär var tredje minut. Emellanåt var vi så uttråkade att vi gjorde om typsnittet på alla mail till wingdings. Mottagaren, alltså mig eller Linda, var tvungen att trycka Reply, markera all text, göra om typsnittet till ett som gick att läsa för att läsa och skriva ett svar. Sen markera all text igen och välja wingdings. Klicka på Send. Och så återupprepade sig proceduren. Vi mailar fortfarande, jättemycket, i stort sett varje dag, många mail. Fast nu använder vi normalt, läsbart typsnitt och vi jobbar inte längre på samma jobb och det har hänt bra mycket på åtta år. Och även fast vi fnyser och fnissar åt alla som tror att vi är systrar så känns allt sådär otvunget som det gör i en syskonrelation och det har det alltid varit så. Ah just det, så har vi en grön antenn mellan våra hjärnor också.