en gård utan en katt är liksom ingen riktig gård.
Av en slump hittade jag häromdagen blogginlägget som jag skrev när Diva dog. Idag är det två år sen hon fick en spruta och somnade in, men jag blir fortfarande lika besviken varje gång hon inte kommer svansandes när jag kliver ur bilen hos mamma och pappa. Eller när hon inte sitter på trappan bredvid mig till morgonkaffet. Det känns alldeles tomt på gården utan henne. Kattskrället.
4 kommentarer:
åh ja, det är så himla fascinerande hur tomt det kan vara utan en liten katt. klart det är tomt. men åh, katter. men så fint skrivet (både nu och då).
Ja märkligt hur mycket djur kan komma att betyda för en. De ska inte skaffa en till då?
Pop My heart: tack!
Baglady: jag vill såklart att de ska skaffa en till, men dels måste det vara en utekatt (sover i uppvärmd loge) pga allergier i familjen, dels har de nya grannar med två katter som tar hand om råttorna osv. Plus att de tycker det är lite skönt att kunna vara borta länge. Men åååh vad jag vill att de skaffar en till!
Jag känner igen mig i allt det där, bara alltför väl.
Mina föräldrar har två katter nu, Lennon och Elsa, som min pappa älskar över allt annat. De sover på honom på nätterna så att mamma knappt får plats :) Hur som helst, för ganska många år sedan nu hade vi en liten kattunge som hette Yngve. Yngve var skogstokig men söt och han blev påkörd av en bil. Det var jättehemskt. Han släpade sig hem med bara framtassarna (kraken!). Sen opererades han massa gånger i en veckas tid och det kostade en förmögenhet. "Men det här handlar väl inte om pengar, det handlar om livet på en FAMILJEMEDLEM" sa pappa när vi andra så smått började ifrågasätta hur mågna blodtrasfusioner som var rimligt att ge en katt vi känt i några månader. Efter en vecka dog Yngve trots alla försök. Då stod jag, min lillebror, hans tjej, min mamma och min pappa runt honom hos veterinären och alla fem grät floder.
Man kan sörja ett djur. Så är det bara.
Skicka en kommentar