ensam hemma.

Jaha. Min kille har just åkt tillbaka till sommarstugan. Han har semester en vecka till och jag börjar jobba på tisdag = jag i Stockholm, han i sommarstugan. Inga konstigheter. Det konstiga är bara att det här blir första gången jag är ensam i lägenheten så här länge. Aldrig varit ensam här mer än ett par tre dagar. Nu blir det kanske fem eller sex. För första gången på mer än fyra år! Nu är det ju inte så att vi är klistrade vid varandra, men det har nästan alltid varit så att när vi varit ifrån varandra mer än en dag så är det jag som har varit iväg någonstans (typ jobb) eller båda som varit på olika ställen (landet hos mina föräldrar vs sommarstugan). Vi får väl se hur det går, jag är generellt skitkass på att vara ensam hemma mer än någon timme. Så var det även när jag var singel, vilket gav upphov till en viss ångest så fort jag var hemma för länge. Kan ju tyckas vara enkelt åtgärdat genom att umgås med folk, men glöm nu inte att jag är rätt osocial av mig vilket gör det hela till en märklig kombination. Längtar efter att få vara själv men får lätt panik/ångest när jag är själv för länge. Och där har vi även det som gör att jag ÄLSKAR att vara sambo, (utöver att jag älskar min kille då) den perfekta kombinationen av att ha sällskap och ändå kunna vara själv. En vän sa Du var inte bra som singel hörru, det märks nu när jag och K precis hade flyttat ihop och jag och den där vännen inte hade setts på ganska länge. Men nåja, fem sex dagar på egen hand är det som gäller nu. Det är bra för dig, du måste öva! sa K innan han gick. Vi får väl se. Jag ska göra mitt bästa. Men räkna med ett och annat blogginlägg. Nu ska jag, hm, läsa? Kanske promenera? Rensa badrumsskåpet? Eller så fastnar jag framför datorn.