hejdå?

Är i Helsingfors ett par dagar för överlämning av projekt och säga hejdå till mina fina kollegor här. Det känns jättemärkligt, jag har först nu börjat förstå att this is it. Även om jag kommer tillbaka en vecka efter min semester är de flesta andra på semester då, kommer alltså säga hejdå till en hel drös med fina människor redan imorgon och på fredag. Och det känns. Jag vet inte om det bara är inbillning, men när det är ett tufft arbetsklimat (vilket det alltid är i den här branschen, men också det som gör det kul) blir man på något sätt extra sammansvetsade. Det är helt vansinnigt hur mycket jag gått igenom med vissa kollegor och nu ska man säga hejdå. Hejdå! Självklart är det inte för alltid, men många kommer jag med största sannolikhet aldrig att jobba med igen. Det känns lite som när man slutade gymnasiet och var livrädd för att den där gemenskapen aldrig skulle uppstå igen. Eller när man kommer hem från någon resa med ett gäng med folk där man blivit sådär sammansvetsade som det bara går att bli när du tjongar in tio pers i ett hus eller på ett hotell i x antal dagar. Märklig känsla. Och läskig. Jag är ju trots allt trygghetsnarkoman. Men, precis därför behöver jag också något helt nytt. Nu ska jag försöka hålla ögonen öppna ett tag till innan det vankas middag down town Helsinki.