tretton vs snart trettio.

Jag hade jähähättemånga brevvänner när jag var liten. Vissa gillade jag bättre än andra. Vissa var jobbiga, vissa var fantastiska. I tonåren var brevväxlandet av sorten att jag beskrev min vardag dag för dag sen jag hade skrivit till dem sist. I detalj. Man skulle ju kunna tro att om det gått två veckor mellan breven skulle det bli ett sånt jävla långt brev, men icke! Mitt liv var ganska händelselöst. Jag vet hur jag någon gång ägnade ett helt A4:a (fram- och baksida) åt analysen av att jag tyckte att jag hade hört killen jag var kär i (som gick i nian när jag gick i sjuan och som jag faktiskt aldrig ens hade pratat med) diskutera mitt efternamn i matsalskön. Jag var alltså inte ens säker på om de faktiskt ens diskuterade saken. Nåväl. Jag var avundsjuk på mina brevvänner som med en enkel mening beskrev tio fester de varit på senaste helgen och att de hånglat med sjutton killar på en kväll. Jag ville också ha ett händelserikt liv! Jag vill också kunna förpassa fester, hångel och häng med mina vänner till en enda mening bara i förbifarten sådär. Göra extremt viktiga händelser till en vardag. Något som bara hände. Som jag önskade.

Och så tänker jag på hur livet faktiskt är. När man tagit sig ur de hemska tonåren och skapat sitt eget liv. Hur fint det är, hur jag måste tänka efter för att bara minnas allt kul som hände igår eller dagen före det. För att inte prata om förra helgen. Hur jag knappt kommer ihåg hur det känns att ha tråkigt. Jag har aldrig tråkigt längre, det är som att jag använde upp all tråkighet när jag var tretton. Vilket ju iofs antagligen är en bra sak. Var väl heller aldrig orolig att jag inte skulle få ett kul liv, jag var nog mest rastlös och irriterad över att det inte bara hände pangBOM direkt.

Men tänk vad fint det blev ändå. Livet.