Det där med insomnia och vakna med känslan av att aldrig ha somnat in är nog rätt tätt sammankopplade. Igår puttade K på mig vid halv tolv-snåret och bad mig sluta snarka när jag var HELT övertygad om att jag bara låg och funderade.
Vad intressant det är att upptäcka att vissa egenskaper som jag tagit för givet att alla mer eller mindre har inte är standard. Vissa är mer förvånande än andra. Det här med sömn till exempel, det är väl ingen nyhet att jag verkar sova sämre än genomsnittet men jag får fortfarande en aha-upplevelse varje gång jag hör någon som somnar så fort de lägger huvudet på huvudkudden. Som inte minns sina drömmar. Som inte vaknar av spända käkar. För mig går det i perioder, vissa veckor däckar jag ganska fort (vilket betyder inom en kvart) efter att jag lagt mig i sängen och sover som en stock natten igenom. Vissa veckor drömmer jag mardrömmar, pratar i sömnen och vaknar med en känsla av att jag aldrig somnat. Vissa veckor tar det två, kanske tre, timmar innan jag somnar. De veckorna är jobbigast. Att veta att jag måste gå och lägga mig tidigt för att varva ner kroppen så jag förhoppningsvis somnar innan 01. Och sen försöker jag ändå ta mig upp vid 06 (vilket aldrig lyckas, surprise suprise!). Ironiskt nog är jag en person som behöver mycket sömn. Att sova tolv timmar är inga problem. Och sömn blir därför så jävla viktigt, dels för att jag behöver det och för att jag i många fall inte kan sova. Ond cirkel? Jo. Jag har aldrig testat sömntabletter. En gång, för många många år sen, tog jag en halv lugnande tablett en gång. Det funkade, men jag gillar inte tanken på tabletter för att sova. Vill inte. Ibland funkar johannesört-te precis innan läggdags. Ibland inte.
Insåg just att den 28 september var i förrgår. Det betyder alltså att vi missade dagen då det var sex år sen jag och K blev tillsammans. Spelar väl ingen större roll egentligen, men om man adderar det till att vi hade fel både på år och datum för ett par veckor sen blir det lite roligt. Lite.
Igår var jag på ett event/konferens med en massa bra människor som på något sätt sysslar med ungefär det jag sysslar med i jobbsammanhang. I alla fall, vissa av de här människorna börjar jag lära känna ganska bra, vilket egentligen är rätt förvånande då jag är mycket dålig på att mingla, prata med folk och framförallt vara mig själv när jag träffar nya människor. Inte det att jag spelar ngn annan, men jag är ofta ganska tyst, tillbakadragen och lyssnar mest. Många tror nog att jag är blyg, stel eller tråkig. Typ tvärtemot hur jag är egentligen. En av de här personerna jag börjar lära känna sa att jag blir mer och mer social för varje gång han träffar mig. Och det var väl mitt i prick. Jag vet inte hur många gånger de människorna jag väl släpper in så pass att jag blir helt avslappnad säger just att jag verkligen inte är som de först trodde. Jag vet inte vad slutsatsen är mer än att det tar så väldigt mkt energi från mig att våga vara jag att jag släpper in ganska få människor. Men jag är iaf medveten om det.
Men jag jobbar hårt på det här med att andas, äta, sova, tänka positivt.
Det jag försökte visa med en kolsvart video (att man aldrig lär sig?) i det här inlägget var den här baren och dess utsikt över Istanbul. Helt okej tyckte vi.
Läst igenom lite bloggar så här på morgonkvisten (lunchtid är morgon på söndagar) och det verkar som att varenda kotte var på hemmafest igår. Vi med! Fick även med mig en fin komplimang på vägen hem då obekant person på festen kom fram och sa Ska ni gå nu? Måste bara säga att du har snyggaste klänningen på hela festen! Jag blev jätteglad. Jähätteglad. Och K med, som genast drog slutsatsen Jag har snyggaste tjejen på festen!
När jag ringde mamma tidigare i veckan utbrast hon Jag eldar i spisen i vardagsrummet! så fort hon lyfte luren. De har renoverat vardagsrummet hela sommaren och först nu kan de använda spisen/kaminen igen. På åttiotalet, eller kanske i början av nittio, stängde pappa och mamma helt enkelt av elvärmen i huset. Istället eldas det i värmekaminer sen dess, och jag minns inget annat än kalla element. Kaminen i vardagsrummet värmer hela bottenvåningen och vedspisen uppe värmer helt logiskt ovanvåningen. När jag bodde hemma och äntligen fick eget rum (när jag var tretton) var mitt rum det med vedspisen. Ganska mysigt. Lite jobbigt att komma ihåg att elda, för om man (jag) glömde behövde det tändas om och det var tråkigt, men värmen var värt det. Värmen! Den där speciella som bara kan generas av eld. Trots att jag bott tio år i lägenhet med fungerande element saknar jag alltid kaminerna på vintern. I alla fall, eldandet medförde dock lite märkliga saker som då var helt naturliga men i efterhand ploppar upp som komiska. Till exempel att jag inte kunde stänga dörren till mitt rum på vintern eftersom det innebar att värmen inte spreds utanför mitt rum, och det skulle vara lite taskigt mot mamma och pappa i det andra rummet. Det mest extrema var dock att det var helt normalt att en kall vinterdag elda så hårt för att värmen skulle hålla sig så länge som möjligt under natten att det var 32 (!) grader varmt i rummet när jag la mig och 12 (!) när jag vaknade på morgonen. Men det hade man självklart också rutiner på. Ladda upp med dubbla filtar i fotändan av sängen som jag snabbt kunde dra på mig på morgonkvisten då det började bli kyligt, plus att mina kläder alltid låg precis nedanför sängen så jag kunde klä på mig under täcket och sen rusa ner i köket där vi hade en värmefläkt. Och det märkliga är att jag saknar det där. Saknar saknar saknar.
Min dator började tjuta VÄLDIGT misstänksamt. K rynkade på pannan och jag blev livrädd för att min (nåja, jobbets) nya, fina mac skulle explodera. Men det visade sig vara vår bästa bokcirkus!-blogg som lät. Just nu har vi nämligen livestream från bokmässan på bloggen, i högerspalten, och vid den här tiden på dygnet visas ju inget utan istället blir det ett tjusigt litet tjutande ljud. Men imorgon och i helgen kan ni kolla bokmässan där, om ni som jag tyvärr inte är där. En som däremot är där är Anna och hon bloggar, så klart. Så ni kan både se OCH läsa om bokmässan. Perfekt!
Vill verkligen ha svar på det här. Var tar de vägen? Det är ju inte bara ett par stycken som försvinner utan en förpackning med hårnålar försvinner lätt på en månad eller så. Puts väck. Dyker aldrig upp igen.
Skulle vilja skriva något smart om det här med dödsstraff nu när USA avrättade Troy Davis igår. Få saker gör mig så jävla förbannad som uttalanden som Presidenten tycker att dödsstraffet inte är så bra på att avskräcka från brott, men att en del brott förtjänar det slutgiltiga straffet. Men jag sov fyra timmar inatt och är just nu inte den vassaste kniven i lådan just nu, så läs vad Linnéa skriver om det hela istället.
Brukar det verkligen regna så här mycket varje höst? Jag minns det inte så. Alls. Hrmpf.
Vi hann med flyget även om jag höll på att dö nervositets-döden under de trettio minuterna vi avancerade cirka 200 meter. Nu är det Sverige, 15 grader och regn som gäller. För 24 timmar sen åt jag frukost i trettio graders värme med den här utsikten:
Ilandsproblemen när man reser:
-Svimfärdig av värmen 3 ggr per timme
-Alltid kissnödig.
-Inte hitta gator på kartan
-Skräcken att missa flyget hem.
Är för tillfället mkt nervös över sistnämnda, Istanbuls trafik är helt sjuk. Wish us luck.
Istanbul är häftigt. Och varmt! Ni får se bilder när vi kommer hem, för nu ska jag fortsätta spana ut över stan som badar i sol från takterassen på hotellet. Hehe.
Man vet att hotellrummet är stort när K måste ta i med full kraft för att kasta en snusdosa från en änden av rummet till den andra.
Vi dubbelkollade just datumet när vi blev tillsammans. Det är inte idag, inte heller imorgon och inte heller på måndag. Det var inte ens år 2006. Det var den 28 september 2005. Jorå. Paret med koll.
Det kan vara så att det idag är sex år sen min kille blev min kille. En onsdag i september 2006 blev jag upphånglad i min soffa och sen var det klart. Men det kan även vara så att vi egentligen firar imorgon, eller på måndag. Vi minns inte riktigt.
Klockan är inte ens 23, jag är mer eller mindre färdigpackad. Ska bara röja lite i köket, vattna blommorna, beställa taxi tills imorgon och läsa ut en bok. Ganska pigg. Ingen större beslutsångest. Ingen resfeber. Något kommer gå så jävla mycket åt helvete.
Jenny är en av de smartaste och vettigaste människorna jag känner, och hon måste dessutom skriva en bok snart. I vilket fall, häromdagen skrev hon inlägget Den där om att minister Björklund rör om i grytan igen som bör läsas.
- If you haven't noticed yet, I'm doing this thing with my hair all the time.
- Yeah, you twirl it.
- Yes.
- It's a girl thing, all girls do that.
- No, it's because I have long hair. If you would have had longer hair you would probably do it as well.
- Sorry. Had to shave it in the military service.
Men det här med att en hel del människor missar en väldigt grundläggande grej när det handlar om att kommunicera, oavsett sammanhang:
Om jag tycker A och vill uttrycka det till person X och gör det genom att skriva/säga ÅÄÖ är det inte självklart att person X förstår att jag tycker A. Skulle snarare säga att det är ganska stor risk att A inte går fram, eller tolkas annorlunda. Och om det då händer, då går det liksom inte att skylla på att person X missuppfattat. Det är snarare så att jag måste förstå att ÅÄÖ inte var det det bästa sättet att uttrycka A.
Och jodå, jag generaliserar ganska kraftigt nu. Säger inte heller att jag är någon expert på det hela, men jag tycker det är fascinerande. Samt jävligt irriterande.
Det händer oftare och oftare att jag får frågor IRL om det är jag som skriver den här bloggen. Jag har aldrig haft ambitioner att bloggen ska vara hemlig, men jag har aktivt valt att inte koppla ihop den med mitt namn. Det är skönt att ha en blogg som inte syns om någon googlar mig, samtidigt som det skulle krävas högst ett par minuters surfande om man verkligen ville hitta bloggen. Iaf. Ni är många som läser här som känner mig i verkliga livet också. Ändå är det en märklig känsla att t ex se andra bloggare, som jag läser och de läser här, festa ihop med människor jag känner "på riktigt", som jag inte tror läser här. Eller se kommentarer från vänner/bekanta blandas med kommentarer från mig under namnet egoistiska egon i andra bloggar. Får mig att fundera hur många som jag känner som läser här som inte sagt det till mig irl. Om det finns några kan ni väl säga till? Skulle kännas bra på något sätt.
Såg tio youtube-klipp som sammanfattade 9/11. Obehagligt som fan och plötsligt återkom nacksmärtorna jag haft i veckan men som jag trodde jag tränade bort igår. Plötsligt kunde jag inte ta ett andetag utan att det strålade ända upp i hörselgången. "Slappna av" är väl det man ska göra, men det är ett lika idiotiskt råd som att be en stressad person att sluta stressa. Var ganska nära panik. K bäddade ner mig i sängen med täcke, kuddar, varm vetekudde under nacken och svt play på datorn. Blev beordrad att ligga still. En timme senare är det bättre och jag sitter upp. Är mosig och känner en smula hat mot min veka kropp.
När mamma skickar sms och inleder med "Läget?". Ungefär samma effekt som när hon en gång skrev att hon "softar framför tvn".
Nä, men några fina youtube-klipp/videor såhär på kvällskvisten? Titta, ni kommer icke ångrar er.
Först ut är First Aid Kits framförande på Polarpriset som fick Patti Smith att gråta. Själv fick jag gåshud deluxe.
Sen har vi en mycket rolig liten film där en pappa intervjuar sitt barn. Mycket rolig. Mycket.
Vi avslutar med en av mina nya favoriter. Jonna Berg tipsade om den på P3 igår och jösses så fint det är.
Bloggen Utan mjölk! är, precis som det låter en blogg som fylls av tips hur och vad man kan äta som inte innehåller mjölkprotein. Idag är en intervju med mig publicerad. Läs vettja!
Svängde förbi mitt gamla jobb. Skulle lämna en scarf/sjal jag köpt åt min fd kollega, och fick två deodoranter i utbyte. De där deodoranterna alltså, HETT BYTE! Men det är ju så det blir när man leker globetrotter och lägger sig till med vanorna att använda produkter som inte finns i Sverige. För övrigt, så förbannat roligt att träffa mina bästa gamla kollegor. De är så fina. Efteråt fick jag meddelande om att You looked smashing! och det är ju också rätt trevligt. Fina människor, fint liv, fin fredag. Fint.
Idag var jag den där människan som kutade mot tunnelbanedörrarna och slängde mig in när de stängdes. Effekten blev att jag studsade som en studsboll mellan dörr-dörrkarm-rakt på kille som stod bredvid. Ett sus hördes från de som såg spektaklet. Jag sa "tack" och gick så långt bak i vagnen jag kunde. Tappade tydligen en grej till mina hörlurar på vägen, men det var det värt för att komma tio minuter tidigare. Eller?
Om några dagar är det en månad sen jag drack alkohol senast. Jag och K har länge pratat om att vi borde ha en vit månad. Inte för att vi dricker så jävla mycket alkohol utan för att 1. vi aldrig haft en vit månad 2. det vore häftigt att se vad som händer med kroppen 3. det vore häftigt att se vad som händer med ens förhållande till alkohol. Under den här månaden har jag knappt nämnt för någon att det varit alkoholförbud mer än i de sammanhang det varit uppenbart. Dels har det inte känts nödvändigt, men sen även för de förväntade reaktionerna. De få gånger jag berättat har jag, mycket väntat, fått frågor om jag varit gravid. Ponera att jag hade skrivit en statusuppdatering på Facebook om att jag har en vit månad, jag kan bara gissa hur många av mina 250+ vänner som åtminstone såg tanken Gravid? flyga förbi. Högst naturligt och samtidigt väldigt märkligt. Det säger så mycket om vårt förhållande till alkohol. I vilket fall som helst, jag har saknat rödvin mest. Ett glas rött till maten. Åh. Åh! Det har visat sig rätt uppenbart under den här månaden, att jag saknar ett eller två glas vin. Eller en eller två öl. Inte alkoholruset, känslan av onykter. På lördag ska jag dricka ett par glas rödvin. Och jag ser fram emot det.
Jag vet med 100% säkerhet att jag i något sammanhang träffat Martin Schibbye, som är en av de två fängslade svenska journalisterna i Etiopien, regelbundet, men jag kan omöjligt lokalisera var och när. Skolan? Kåren? Något gammalt jobb? Hängde i ett gäng jag umgicks med förr? Jag vet inte. Har funderat på det här ända sen de greps och jag minns inte. Märkligt.
Glömmer konstant bort att vi åker till Istanbul jättesnart, så varje gång jag kollar min iGoogle där jag har en nedräknare blir jag lycklig.
Nämen! Istanbul om 10 dagar och 20 timmar!
Nämen! Istanbul om 10 dagar och 17 timmar!
Nämen! Istanbul om 10 dagar och 13 timmar!
Nämen! Istanbul om 10 dagar och 9 timmar!
Och så vidare. Jättekul! Faktiskt! Guldfiskminne goes glädjespridare.
Det cirkulerar ju en drös med listor just nu, den här har jag snott från Peppe.
Vad är den äckligaste mat du vet?
Lever. Mycket svårt för smaken av lever.
Nämn fem grejer du är nöjd med som du gjort i jobbet (hela livet)
1. Jag har fått alla mina jobb genom att jag aktivt själv sökt jobben (även om jag blev rekommenderad till mitt nuvarande jobb var det via ett annat jobb jag sökt).
2. Jag sa upp mig efter bara ett par veckor på McDonalds eftersom jag hatade att gå dit och grät varje dag.
3. Jag har alltid tackat ja till att delta/presentera projekt i ledningsgruppsmöten (även om jag inte suttit i ledningsgrupp) och liknande och vågat säga vad jag tycker och tror på, även om jag varit så nervös att jag velat kräkas innan. Har i slutändan alltid gett mig ett stort förtroende från chefer och alla över mig i organisationen.
4. Jag tackade ja till att leda en viktig strategisk linje som påverkade en hel europeisk organisation, och jag vågade leda den på mitt sätt vilket ändrade synsättet internt rätt radikalt.
5. Jag har tackat nej till många jobberbjudanden som inte har känts rätt, inklusive ett som var så jävla maffigt att jag fortfarande inte kan förstå omfattningen av det. Men det hade inte blivit bra.
Vad ångrar du i livet (om något)?
Att jag inte trott mer på mig själv. Att jag inte vågat teckna.
Vad kommer du ha för klädsel i höst och vinter?
Mer klänningar än vanligt, samt det klassiska med jeans och sjukt snygg tröja till. Converse eller klackar på fötterna.
Vilket är ditt dyraste klädesplagg?
En klänning jag haft på tre bröllop (!) och ett par Acne-jeans. Kostade 1400:- per plagg tror jag. Aldrig mer Acne-jeans, skitkvalitet. Men de är sjukt snygga omklippta till jeansshorts!
Har du någon oanad talang?
Var tvungen att fråga K, han svarar "du kan bete dig som en seriefigur och är bra på ljudeffekter". Joråsåatte...
Vad gjorde du i helgen?
I fredags såg vi film hemma, Saras nyckel (bra!). Lördag var det yoga, Barkarby Outlet, Ikea, storhandla på Coop, grilla och spela spel med finaste vännerna. Söndag fixade vi lite hemma, jag läste ut en bok och sålde prylar på Blocket och såg filmen Remember me.
Vad är dina fem viktigaste 2dos den här veckan?
Svårt att sätta i ordning, men det är typ: 1. Få färdigt marknadsplanen 2. Gå på bästa Ls födelsedagsfest på lördag 3. Yoga minst en gång till 4. Sova ordentligt 5. Se till att få inlogg till vissa system som jag fortfarande inte har.
Vad har du på dig just nu?
Tofflor, strumpor, träningstights som funkar som hemmabyxor, trosor, Ks munktröja (som jag snodde för sex år sen och har fortfarande inte lämnat tillbaka), min älskade fleece-tröja. Och så en filt över benen. Har jag sagt att jag lätt fryser?
Senaste låt du lyssnade på?
Någon Peter, Bjorn and John-låt.
Bästa skönhetsknep?
Lycka.
Vilken klädstil tycker du är hetast på män?
Ett par snygga sneakers, schyssta jeans och en rutig skjorta. Mein gott vad snyggt det är. Och jadå, precis så klär sig K.
Vem saknar du?
Mina brorsbarn.
Om du fick en enda önskan uppfylld vad skulle du önska?
Att jag och alla i min familj kan se tillbaka på livet när vi är åttio och tycka att livet faktiskt varit jäkligt bra.
Vilka tre personer inspirerar dig mest?
Det varierar ju så klart. Men K inspirerar mig mycket. Pappa också. Och Tove. Och Linda. Och alla bloggar jag läser. Och random personer jag stöter på här och där.
Bästa boken nånsin?
Men jösses vad klurigt. Vi kan säga såhär, alla borde läsa något av James Frey.
Vilka tidningar läser du?
SvD varje morgon, och Elle regelbundet. Utöver det varierar det.
Vad önskar du att du var bättre på?
Att ta hand om mig själv och våga.
Är du religiös?
Skulle jag inte vilja påstå.
Vad är din största rädsla?
Att jag ska ångra mig.
Vad är det elakaste någon sagt till dig?
Oj. När jag var åtta år och hade ritat en teckning i skolan frågade min fröken om "jag var ute och gick med håven" när jag sa att jag inte var nöjd med den. Jag visste inte vad "gå med håven" var, men då förklarade hon för mig att det var när jag sa att jag inte tyckte om det jag ritat fast alla visste att min pappa var konstnär och att jag bara ville höra att teckningen var bra. Jag var åtta år och sen var det inte lika roligt att teckna längre. Utöver det har jag fått höra att jag är äcklig x antal gånger för att mina revben syns. Det är inte så snällt.
Vilka personer betyder mest i ditt liv?
Jag, K och min familj.
Om du får barn vad ska du döpa dom till?
Aldrig förstått det där med att förbestämma namn på personer man aldrig träffat.
Om du fick köpa vilken bil som helst - vilken?
Jag kan ta nästan vilken bil som helst, bara den rullar och är snäll.
De tre finaste sms du fått i år?
Alla fina sms från K och "En lillebror!" från mamma när min bror fått sitt andra barn.
Nytt jobb är jätteroligt. Det är verkligen det. Men hjärnan alltså, det är inte många smarta saker som orkar valsa omkring därinne efter arbetsdagen. Emellanåt känns till och med wordfeud alldeles för komplicerat.
Har sålt grejer på blocket för första gången i mitt liv. Det var ju skitkul! Helskotta vad populär jag varit det senaste dygnet. Det slutade med att folk sms:ade Jag ger flera hundra extra bara den blir min! men eftersom jag är en god människa fick de som tingade först köpa. Lika värt att bara få bort möblerna som att tjäna en hundralapp extra. Nu går jag omkring och funderar på vad vi mer kan sälja, bara för att. Hetaste tipset är en åtta år gammal hörnbäddsoffa som är så sliten att det gått hål på tyget. Känns sådär, trots allt.
Rensade just vår medicinlåda. Ni vet den där med nässpray, krämer mot onda leder och muskler, plåster, febertermometrar, sju askar ipren och ungefär en miljard tomma förpackningar efter medicin som konsumerats under de senaste tio åren. Innehållet i lådan halverades och plötsligt gick jag från att känna att vi, med tanke på mängden i lådan, rätt ofta är lite krassliga till att inse att vi inte alls har mycket läkemedel hemma. Vilket ju bör vara ett gott tecken. I vilket fall som helst så hittade jag en oöppnad förpackning längst in. En ask antidepressiva medel, utskrivna i mitt namn. Jag har sparat den där asken i sex år. Inte för att jag tror att jag skulle ha användning av den, verkligen inte. Utan som en påminnelse på dels hur illa jag mådde där ett tag, men främst som en ond påminnelse om hur lätt det går att inkassera tabletter. Blir fortfarande förbannad när jag tänker på den där dagen, då jag samlat mod till mig för att äntligen gå till läkaren och berätta att jag mådde fruktansvärt dåligt och inte klarade av att ta mig ur det själv. Hon var snäll. Pratade om mitt namn som var så-å-å-å fint i fem minuter och skrev sen remiss till KBT och ett recept på antidepressiva och ett recept på lugnande. Det tog väl två minuter. Om jag inte hade haft fina vänner som skrek STOPP OCH BELÄGG! när jag hämtat ut medicinen, som berättade att om jag började knapra det där så var det inte bara att sluta, som berättade skräckhistorier, som bad mig att åtminstone träffa terapeuten en gång innan jag öppnade förpackningen. Och jag sa Ja, okej. Min läkare ringde en vecka senare och frågade hur jag mådde. Självmordsrisken ni vet, den där som kan öka dramatiskt vid början av bruket av antidepressiva medel. Jag sa att jag inte börjat äta pillerna än, ville testa det andra först, den där hjälpen utan piller. Hon lät förnärmad och sen hörde jag aldrig ifrån henne mer. Förpackningen öppnade jag som sagt aldrig. Och nu har jag slängt den. Minnas kommer jag göra ändå.
Strax efter midnatt fick jag en snilleblixt och såg framför mig PRECIS hur vi ska möblera hemma för att det ska bli perfekt. K höll med. Det tråkiga är bara att vi för att det ska bli som jag tänkt mig behöver köpa den nya soffan, ny tv, nytt tv-bord (och det vi kollat in är svindyrt) samt några nya bokhyllor. Utöver det behöver vi alltså även en ny säng. Vi kommer bli ruinerade.
Klockan ringde kvart i tio. Snoozade en gång innan jag skuffade på K. Hatar att ställa klockan på helgen, men om jag inte gör det missar jag yoga-passet. K gick upp och gjorde frukost till mig, precis som han gör varje helg. Åt frukost och gick till yogan. Jag hade så ont i ryggen att jag fick panik av uppvärmningen och flyttade runt kroppen trots att alla andra satt stilla. Det släppte, som alltid, efter passet. Åt en avocadomacka hemma, drack latte på balkongen, duschade. Gick till L och lånade bilen och körde till Barkarby. Det är lite lätt störigt att vi bor väldigt nära Barkarby men inte kan ta oss dit utan bil. Eller det går ju så klart, men då blir det buss-pendeltåg-buss enkel väg. Köpte jeans på Outleten. 400 spänn för ett par Whyred som var långa nog åt mina giraffben. Samlade mod inför Ikea. Överlevde! Hittade en soffa på kuppen som jag tror vi ska köpa. Den vi har nu är den jag köpte för snart tio år sen. Börjar bli lite sliten. Provlåg sängar men fattade ingenting av deras sängsystem. Köpa ny säng känns verkligen som en plåga. Men vi måste. Börjat inse att vår 140-säng gör att både jag och K sover jävligt illa. Eller snarare, sover en illa sover båda illa. Rattade bilen till Coop och storhandlade inför hösten. Toalettpapper, hushållspapper, tvättmedel, diskmedel, schampoo, tvål. Allt det där som är avskyvärt att släpa en kilometer i höstrusk. Lassade ur en fullproppad bil och parkerade. Insåg återigen att jag är helt värdelös på att fickparkera. Sist jag gjorde det försökte jag i tio minuter innan jag vrålandes bad K att lämna bilen för att låta mig försöka i fred. Den här gången försökte jag helt själv. Gick sådär, men funkade. L&E kom ungefär tre minuter efter att jag klev in genom dörren igen. Grillade på balkongen, spelade spel och åt mängder med vindruvor. Och så Wordfeud. Nu sova. I morgon ska jag inte göra någonting, vilket innebär att jag hoppas jag hinner plantera om blommor, läsa minst hundra sidor, laga matlådor och promenera. Vi får la se.
Facebook påminner om att jag för ett år sen skrev en statusuppdatering, den om att jag bokat bord i New York. Betyder att det i helgen är ett år sen vi landade i New York. Och snart två år sen jag var där för första gången. Behöver jag ens nämna att jag inte skulle se det som några problem alls med en tredje gång?
P3 nyheter rapporterar att "telefonförsäljare tar svenska namn". När jag jobbade på ett telemarketingföretag i början av 2000-talet ringde en kollega alltid som Hans Fahlén. Verkar uppenbarligen inte ha blivit bättre.
Två bloggar jag läser dagligen och som jag gillar som tusan är nominerade till Årets bloggmama 2011. Det är Alexandra och Lisa. Ni får ju rösta på vem ni vill, men rösta tycker jag ni kan göra.
