Har shoppat med mamma idag. Skulle vara smakråd. K tyckte jag skulle köpa något åt mig själv också, men jag sa att det icke skulle hända eftersom jag inte behöver något. Kom hem med två klänningar, en scarf, strumpbyxor och en bok. Man ska fan aldrig kolla saldot efter lön *innan* man betalat räkningarna. Att shoppa lite känns för lätt och billigt då.
Vi behöver prata mer om magkänsla. Skriver ju om min extrema beslutsångest för mina personliga val (i jobbet fattar jag beslut utan problem, fort går det också) då och då. Och mina vänner tröttnar nog på mig rätt ofta när jag ältar saker i oändlighet. Är ju själv jävligt trött på ältandet just nu. Jag jobbar hårt på det här, att lära mig hur jag ska fatta beslut om mitt eget liv. Vet att det är en av mina sämre sidor. Men vet ni? Jag är så trött på att höra "gå efter magkänslan". Det är i mina öron lika idiotiskt som att be en stressad person "stressa mindre". Det känns som ett automatiserat svar när människor inte vet vad de ska säga längre. Jag vet att man inte menar något illa, men känner mig samtidigt idiotförklarad. Jaha, jag ska välja det som känns bäst? Jaha, jag behöver stressa mindre om jag är stressad? No shit liksom.
Och jadå, jag är sur och grinig idag. Plus jävligt less. Dessutom kan det ha varit den gråaste dagen Stockholm någonsin upplevt idag. Muntert liksom.
7. När man försöker kopiera text mellan dokument och skiten FORMATERAS I OÄNDLIGHET TILLS DET INTE GÅR ATT LÄSA.
Mvh
Falling down.
Det tog 1h och 55 minuter, inklusive 15 min paus. Me very planerande va.
För övrigt HATAR jag känslan efter att ha pratat offentligt. Känner mig riktigt värdelös och tänker att jag inte ska pyssla med att föreläsa. Tills det droppar in spontana mail från deltagarna om att jag var 1. jättebra och 2. lyckades inspirera. Då blir det helt plötsligt irrelevant om 99% tyckte jag var crap för åtminstone EN person gillade och tog sig dessutom tid att berätta det för mig.
Presentationen är klar. Det blev 78 slides. Precis som jag gissade. Det är lite läskigt. Och ja, det kanske låter som skitmycket, men att visa ett informationsflöde i bilder kräver typ 5 slides.
På måndag ska jag föreläsa igen. I TVÅ TIMMAR. Så länge har jag aldrig pratat förr. Ingen jävla aning om hur jag ska beräkna innehållet i presentationen så det matchar två timmar.
Curryfisksoppa (abborre!) med hembakat bröd. Helvete vad jag kände mig som Underbara Clara igår när K stod och gjorde soppan samtidigt som jag bara "Jag bakar lite bröd till!" och bakade bröd.
I alla fall. Det tog ungefär hundra år att värma den här soppan i micron på jobbet idag. När den väl var varm hann jag sleva i mig tre skedar innan jag fick ett telefonsamtal jag bara var tvungen att ta. Det pågick i 30 minuter. Sen värmde jag soppan i hundra år igen. Därefter fick jag äntligen äta! !!!. Tills jag fick ett fiskben i halsen.
Det var ju inte stort, det var det inte. Men jävligt irriterande. Kollega frågade om han skulle vända upp och ner på mig och banka mig i ryggen. Jag sa tack, men nejtack. K bad mig kila ner till plastikkirurgen en våning nedanför och operera bort det. Jag sa nej. Punkt. Testade med cola, godis, te och allt annat. Men icke. Det satt där.
Först när jag väl var ensam på kontoret, fem timmar senare, vågade jag host-halvkräkas. Då lossnade skiten. Hurra och allt sånt.
Duktig flicka reder sig själv.
Jag undrar när jag ska återhämta mig från jävelskapet den är hösten. För några veckor sen fick jag min första panikångestattack på fem-sex år. Jag stod på perrongen på Fridhemsplans tunnelbanestation och grät hysteriskt och visste inte åt vilket håll jag skulle gå. Eller åka. Tillbringade några dagar hemma i soffan efter det, men jag är fortfarande så jävla trött. Igår besökte jag min frisör och hon sa hej och ett "du ser så väldigt trött ut, E". Det var den femte människan som sagt det till mig den senaste veckan. Jag är trött. Trött trött trött och lite ledsen. Tydligen syns det. Men det ordnar sig. Det gör ju alltid det.
Insåg att jag inte publicerat en enda bild här på sketalänge. Eller åtminstone på hela förstasidan. Det går icke för sig. Längtar rätt mycket tillbaka till vår sista semesterhelg då vi bodde på en ö vid en fyr. Det var så jävla, jävla fint. Både på ytan och inombords.
Jag är SÅ pepp på att det är fredag idag. Oväntat pepp! Solen skiner och så vidare. Hoppas detta humör håller i sig minst hela dagen.
I helgen har jag upptäckt hur jag enkelt ljusar upp och ökar skärpan på t ex ögonpartier när jag redigerar foton. Nu vill jag redigera om varenda jävla bild jag någonsin tagit.
Och ja, man kan ju tycka att det är så dags att upptäcka det NU liksom. Men tycker man det är relativt trist att redigera foton så tycker man. Då går det liksom inte per automatik att testa nya grejer.
Tuff ordningsvakt som körde sin segway med en hand och med hjälmen hängandes på sidan.
Häromdagen frågade K mig vad jag saknade med min kost. Jag sa att jag egentligen inte saknar någonting mer än vid vissa tillfällen då jag utsätts för typ lukten av nybakta bullar. Förutom CHOKLAD. Jag som aldrig varit en chokladmänniska tidigare har längtat ihjäl mig efter ljus choklad, mjölkchoklad, vit choklad i typ fyra år. Eller tre, eller hur länge nu det än är. Jag står fortfarande vid chokladhyllan ibland och går systematiskt igenom innehållsförteckningen på varenda chokladkaka bara för att dubbelkolla en gång till om det nu skulle vara så att Marabou plötsligt börjat göra mjölkchoklad utan mjölk. Det har de inte.
Men så sa jag i alla fall att jag längtade efter typ Toblerone. Idag kom min chef på besök (som vanligtvis bor i USA) och hade köpt godis på flygplatsen. Toblerone. Och jag åt just en bit vit toblerone. Alltså. Trodde jag skulle DÖ för det var så gott. Första tuggan. Sen blev det hur jävla sött som helst. Är choklad verkligen så söt? Smakar som att jag har ett kilo socker i käften.
Mvh
Hon som ändå äter smågodis typ varje dag.
