ett år senare.

Det var ju Oscarsgalan inatt. Det betyder att det är ett år sen jag var i San Francisco. Det är ju lite sjukt faktiskt. Ett år sen?

Ville bara säga detta.

hittade inga terracottatapeter i alla fall.

Häromdagen skulle vi välja tapeter till vår nya lägenhet. Vi har inte beredda på att välja samma dag, en timme efter att vi såg tapetvalen för första gången. Men det gick bra, trots att vi inte ens sett lägenheten ännu. Vi gick på det säkra spåret, med neutrala väggar och istället kunna möblera och inreda som vi vill. Men att man fortfarande kan välja tapeter med snäckor med tillhörande bård? Blev förvånad, på riktigt.

hur man än vänder på det så är arslet bak.

En av mina sämsta och samtidigt bästa sidor är mitt kontrollbehov. Jag har oerhört svårt att göra något utan att ha full koll på alla detaljer. Det är därför det tar uppskattningsvis två dygn för mig att hitta en bra resa att boka, men när jag väl hittar resan är det fanimej det bästa möjliga alternativet som går att uppbringa. Samma sak i jobbrelaterade sammanhang, såklart. Jag vet inte läget mellan att bara göra det som ombeds av mig och att göra det sjukt jävla bra. För jag kan inte genomföra det utan att verkligen förstå vad jag håller på med. Det här gör ju att jag kan sjukt mycket, och ofta har bra koll på både fördelar och nackdelar med det mesta, men helvete vilken stressnivå jag kan uppnå innan jag har den där kontrollen. Jag hatar att inte veta, att inte förstå, att inte vara helt säker på hur man gör saker och ting. Jag är medveten om det här, med det är svårt att balansera. Å ena sidan gör det att jag är kompetent och bättre än många på det jag gör, för det är jag faktiskt. Å andra sidan gör det att jag ofta mår dåligt på vägen fram tills jag har den grundläggande kontrollen. Och när jag mår dåligt mår jag också dåligt för att jag inte kan hantera att inte ha kontroll, att jag säkert är en jobbig jävel mot alla i min närhet och att jag mår dåligt för att jag mår dåligt för att jag inte klarar av att hantera min egen hjärna.

Oh the ond cirkel som aldrig försvinner.
Men jag försöker.
Fan vad jag försöker.

faster kan.

Mitt brorsbarn lös upp när jag gav honom en försenad födelsedagspresent. Jag hoppas det är lego! skrek han lyckligt. Var rätt glad över att jag valt att lägga lego i paketet. Hade kunnat bli jobbigt annars.

jag mötte Lassie.

Läser ett blogginlägg som hänvisar till en Facebooksida som säger att Kaah tydligen ska göra comeback snart. När jag pluggade kreativt skrivande skulle jag göra ett grupparbete med en kille som sa att han Höll på med musik och så när han inte pluggade. Jag fnös lite och tänkte att han väl var ytterligare en av de där killarna som inte lämnat drömmen om att lyckas inom musik trots att de passerat tjugofem år. Vi gjorde grupparbetet. Killen var schysst. Jag hade hans telefonnummer, och allt sånt där.

Typ ett halvår senare fattar jag att det var Kaah.

men det såg faktiskt väldigt fint ut.

Vi har vårt olivträd inne i lägenheten nu under vintern. Fick det förra sommaren och enda chansen att få det att överleva är att ta hand om den inomhus, fast det egentligen är lite för varmt. De senaste veckorna har trädet börjat få nya, fina skott och grenar och samtidigt blivit alldeles luddigt. Jag och K har undrat vad sjutton det där ulliga, luddiga som ser ut som bomull och fastnar överallt har varit. Men det har varit fint och gulligt och trädet har ju verkat må bra.

Tills jag googlade idag. Det är tydligen inte alls något fint utan angrepp. Jag fick kila till butiken och köpa piller till lilla trädet, kapa bort så mycket det bara gick, spola trädet rent i duschen och preppa det med pillrena. Vi får väl hoppas det överlever. Och att det inte smittat varenda växt i lägenheten. Vi har nämligen en hel del (typ tjugo).

närhet.

Lunchdiskussionen igår berörde flyktigt ämnet om vad som händer med små barn som inte får mycket närhet under uppväxten, och exempel drogs på barnhemsbarn i något östland där barn som bara fått en skvätt mer uppmärksamhet än andra utvecklats på ett annat sätt. Jag har ingen aning om det är sant eller inte. Men för en tid sen fick jag veta att när jag föddes tog det fyra dagar innan mina föräldrar fick ta i mig. Anledningarna till det var säkert helt rätt för trettioett år sen, även om jag har svårt att tänka mig att det skulle hända idag. Jag låg tydligen själv i ett rum och skrek i fyra dagar. Mina föräldrar fick se på mig genom en glasruta.

Det är inte så att det här har hemlighållits för mig under alla år, men jag har inte reflekterat eller frågat mina föräldrar om det förrän för ungefär ett år sen eller så. Och jag blev ledsen. Ledsen för lilla, lilla jag som låg där alldeles ensam utan att någon tog i mig (förutom de stressade sjuksköterskorna som bytte blöja eller gav mig mat), ledsen för mina föräldrar som inte fick hålla i sitt barn förrän efter fyra jävla dygn. Historien om att det första jag gjorde i livet var att åka ambulans är liksom inte riktigt lika skoj när jag förstod varför jag gjorde det och vad som hände de efterföljande dagarna.

Det är inte synd om mig, eller mina föräldrar. Men jag kan fundera vilka spår det där har satt, om man nu ska tro på att ens födsel är det mest traumatiska som händer i livet och att cellminnet minns det och att det därför är så viktigt med närhet direkt efter födseln. Att jag blev lämnad ensam i fyra dygn efter mitt livs trauma. Jag är oerhört beroende av fysisk närhet och beröring. Självklart tycker de flesta människor om beröring och närhet, men mitt behov verkar vara något som är lite extra. När jag mår dåligt måste min kille ta på mig, hålla om mig, ha händerna på mina armar. Vi har ett internt skämt där jag bara behöver säga Hud! så fattar han att han behöver hålla om mig där kroppen inte är täckt av klädesplagg. Det är som att det tar bort så mycket av det där hemska som far runt i kroppen.

Jag är själv dålig på fysisk beröring med andra människor och det tog en del år innan jag ens var bekväm att krama andra människor som hälsningsfras. Nu bryr jag mig inte ett skvatt. Men om någon person som inte är min kille rör vid mig, lägger en hand på min axel, hoppar jag nästan till och älskar det samtidigt. Beröring. Mmm. Livsviktigt och skitläskigt på samma gång. Jag har ingen aning om vad som hänger ihop eller inte. Man får tro vad man vill.

godmorgon och godnatt räknas inte till att umgås.

Att bo ihop med någon betyder ju inte per automatik att man ses och umgås hela tiden. Idag ringde min kille mig på jobbet och meddelade att han tyckte att vi skulle ta en drink imorgon på stan innan kvällens festligheter För nu var det ju jättelängesen vi sågs. Himla fint tyckte jag.

dansa disco.

Jag var på klubb igår. Det var uppskattningsvis hundra år sedan sist. Vi är ju ute relativt ofta, men det blir mycket barer alternativt hemmafester. Minns liksom inte när vi senast gick till en klubb för att de spelar så jävla bra musik. Men igår gjorde vi det. Vi var ett litet gäng som gick dit vid midnatt och dansade sedan oss svettiga tills de stängde tre timmar senare. Helvete vad roligt det var! Jag var så varm, svettig och glad efteråt. Vi kom hem vid 05 imorse, pga värdelös garderobshantering och att vi bor i förorten, men det var det värt. Känner också att jag saknat det här litegrann. Förut var jag skitduktig på att hålla koll på alla bra spelningar och många klubbar, men har tappat det någonstans på vägen. Det är ju svinroligt att dansa med en miljard okända människor på samma dansgolv. I alla fall en gång i kvartalet eller så.