Det KAN ju vara så att jag får skylla mig själv litegrann att jag nu börjar bli sjuk. Om jag klarat mig när de andra blev sjuka och då går och tränar, får massage samt går på Popaganda och dricker öl? Nu ska jag gå och sova och samt lägga in ett önskemål om att jag inte alls vaknar superförkyld imorgon.
Så börjar då även jag bli förkyld. Den senaste veckan har resten av familjen varit halvdöende i en förkylning. Vi har alla sovit som krattor och de sjuka har varit väldigt sjuka på riktigt. Före dess var det en tand som skulle spricka upp som gjorde att vi hade härliga nätter där barnet grät i en två, tre eller fyra timmar på raken ungefär. Och före det var det allmänt gnällig sömn ett tag. Räknar med att det lär bli minst en vecka till av knasig sömn (för det här är icke här för att stanna, hör ni det? ICKE), men är redan så förbannat imponerad över alla ensamstående samt de som konstant har det såhär illa med sömnen. Att ni inte slår ihjäl random människa i kön på ICA är imponerande.
Det är ju läskigt hur snart det är val. Häromdagen fick vi hem valsedlarna och jag tänker nog förtidsrösta pga redan helt fullspäckad dag den 14 september. Men jag vettefan vad jag ska rösta på. Ska plugga på ännu mer, men det känns viktigare än någonsin att faktiskt kunna motivera rejält varför jag röstar som jag gör. Inte för att jag slentrianröstar, men ni fattar nog vad jag menar.
Jag har köpt ett träningskort och den senaste veckan har jag tränat tre pass. Tre mamma-pass, såna där jag inte ens fick godkänt att träna när jag var på efterkontrollen hos min barnmorska. Men det hände något i somras. Under de varmaste veckorna vilade hela kroppen. Det var knappast fråga om ens en kortare barnvagnspromenad. Inga mammamage-övningar, inte ens knipövningar. Knipövningarna fick jag dock börja med snart igen då jag helt plötsligt blev så JÄVLA kissnödig samt fick svårt att hålla mig. Jag hatar det, tanken på att behöva göra knipövningar varje dag resten av livet typ. Men visst, hellre det än att kissa på mig. Men i övrigt blev kroppen mer normal. Det gick dagar då jag inte kände av skiten i varje steg jag tog och jag kunde hosta utan att knipa först för att undvika framfallskänsla. Jag väntar fortfarande på det stora bakslaget, men plötsligt fick jag en glimt av att jag faktiskt kan börja träna lite mer normalt. Så nu testar jag. Ska även kolla kroppen hos gyn inom kort och jag har ett helt papper med frågor att ställa. Det är så himla svårt att rehabilitera sig själv, att veta om en gör rätt eller fel. Jag vet ju för fan inte ens vad det är för fel på mig, egentligen. Men jag är så oerhört träningspepp nu, har nog aldrig velat träna mer än nu. Jag vill bli stark, känna mig normal, orka. Det är ju dock ett ganska okonkret mål, så jag måste försöka hitta ett bättre mål. Är svindålig på sånt. Jag vet liksom inte hur man gör, för jag vill inte mäta magen eller vikten eller träna x pass per vecka eller ställa upp i någon tävling. Det är inte det det handlar om. Ju. Jag vill bara känna mig normal.
Och ja, jag tycker det är ganska jobbigt att skriva om det här. Men kanske kan det hjälpa någon som är i samma sits, jag vet hur oerhört tacksam jag är över de bloggar jag hittat som varit helt öppen med deras problem som liknat mina. Alla de som skrivit att det blir bättre, att de stora förändringarna kändes från månad sex efter förlossningen och framåt. Jag hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas hoppas att det är samma för mig. Snälla?
Ni som ammat era barn: kan ni inte berätta hur ni slutade amma i formen av vad amningen ersattes av? Som i dryck alltså. Ersättning? Vatten? Välling? (Och gärna också hur gamla era barn var när amningen avslutades)
Bebisen genomgår något jobbigt just nu. Vi vet inte exakt vad det är, kanske är det magen (matintroduktion), kanske är det utvecklingsfas, kanske är det tänder, kanske är han bara på dåligt humör. Oavsett anledning sover vi rätt kasst. I alla fall med våra mått mätt. Är inte superpepp på att kliva upp kl 05.30 när en försökt trösta mardrömsskrikande barn i ett antal timmar mitt i natten. Men det är ju bara att görat så att säga. Och jag har lärt mig att det finns två alternativ när såna här saker händer: antingen stannar man hemma och bara gör precis ingenting mer än ser till att bebisen äter och sover och byter en blöja ibland. Kanske spelar lite candy crush. Eller så kör man på, i full fräs. Ofta lättare då alternativ ett konstant påminner en om tröttheten. Alternativ två är lite som att ignorera en bakfylla typ. Det gjorde vi i alla fall igår, jag tänkte redovisa hur vår dag var. Och obs, detta blev en sån dag som jag ett par dagar tidigare satt och frågade mina mer erfarna vänner om, hur fan man hinner och orkar så mycket? Nu fattar jag, det är bara att blunda och köra och vara försiktigt så att man absolut inte sätta sig ner någonstans.
Det är en sån där dag då jag helst av allt hade legat i soffan och kollat på tv-serier hela dagen. Ätit hämtmat, köpt godis. Men sen sju månader tillbaka har vi ett barn och då går det inte. Trots att jag fick sovmorgon till 09.30 och att barnet sov förmiddag från jag gick upp till kl 11 och han då skrattade rakt ut när han såg mig eftersom vi inte setts på hela dagen så blir det en tung dag. Jag ville bara dra täcket över huvudet och det GÅR inte. Det går inte. Och jag tror inte heller jag skulle njuta om någon gav mig den där dagen jag önskade mig heller. Jävla samhälle.
Vi var på en barnolycksfallskurs idag. På vägen dit konstaterade jag att jag glömt ta på mig deo. "Men vad gör det? Inget! Jag får väl lukta lite bara" sa jag till K. Lite. Luktade "lite" efter att ha kört HLR i femton minuter på en plastdocka. Lite.
Min bror och jag har en pågående feminist/jämställdhetsdiskussion i chatten på Facebook. Den började för ungefär tre år sen och har emellanåt haft månadslånga uppehåll. Men de senaste tvåtre månaderna har vi haft dagliga långa argumentationer. Ibland tror jag att vi är ganska överens men bara ser lite olika tillvägagångssätt och ibland behöver jag ta tre djupa andetag för att undvika att slå näven i väggen och vråla rakt ut av irritation. K frågade mig nyss hur jag orkar. Men jag bestämde mig ganska tidigt för att inte försöka övertala honom (min bror) till min åsikt utan verkligen, verkligen försöka förstå vad han menar och utifrån det argumentera för mina åsikter. Jag lär mig massor. Har börjat förstå hur män(niskor) kan vara upprörda över feminismen, även om jag inte håller med. Det är nyttigt. Och jag lär mig vad jag tycker, jag lär mig slipa mina argument och jag läser på och ifrågasätter varför jag tycker som jag tycker. Emellanåt är vi så himla icke överens, emellanåt är vi väldigt samspelta. Ibland är jag förvirrad. Jag tror vi båda blir lite bättre människor av det här.
- Har inte fått ett enda myggbett på hela sommaren. Förrän igår, inatt och idag. Nu har jag sex på höger sida av kroppen. Såna där jävliga bett som sväller upp och som kliar så man blir GALEN. Inatt runt 03 försökte jag amma skrikigt barn som ålade sig fram och tillbaka med ena handen och kliade mig blodig på fotknölen med den andra. Haft bättre stunder så att säga.
- Apropå bebis och sömn. Ni vet de där spjälsängarna man ser så mysigt bäddade med mjukdjur och kuddar och täcken och sånt? Det som ser så mysigt ut. Helt omöjligt för oss att ha. F sover i en spjälsäng med ett lakan. Enbart. Inte ens en filt är möjlig. Ungen rör sig som en hel cirkus på nätterna. Man vet aldrig var och hur man hittar honom på morgonen.
- Är så höstpepp nu! Älskar årstidsskiften. Och jag har börjat skriva en lista på allt som jag ska köpa inför min jobbstart. Måste ha massa nya saker. Typ mascara, hela strumpor och trosor.
Sms:ar mamma och frågar om de känner röklukten, för nu vill de att alla som gör det ska stänga in sig inomhus. Hon tar tio minuter på sig att svara och under den tiden hinner jag se framför mig hur de ligger avsvimmade i huset på grund av rök eller att de springer som yra höns för att försöka stoppa branden. Hon svarar och säger att de inte känner eller ser någon rök. Jag vet att branden är lite för långt bort för att de ska bli påverkade. Att vår skog inte kommer att råka stryka med. Är oerhört tacksam för detta, samtidigt som jag inte kan släppa tänk om-tanken. Hela mitt facebookflöde handlar om branden. Alla gamla vänner som rapporterar om evakuerade, om hur de ser och känner lukten av röken, hur de räknar storlek på hästhagar och antal boxar som finns för evakuerade djur, hur man tömmer stugor och gårdar på det allra viktigaste. Alla önskar regn. Regn. Det har inte regnat där på över en månad och redan nu beräknas det ta månader att släcka branden. Och då är den ännu inte ens under kontroll. Jag tror att min farbror är evakuerad nu. Jag hoppas inte branden och vinden vänder, för då, tänk om, då kanske mina föräldrars gård blir berörd.
Johanna kommenterar att hon vill vara inomhus nu. Vi är inomhus. Sen vi kom tillbaka till Stockholm har jag och F nästan uteslutande varit inomhus. Det går liksom inte att vara ute i stan. Att ta sig till skuggan kräver en insats som resulterar i en sjö av svett och svimfärdig morsa. Not worth it. På landet däremot, där kunde man ta tre steg till skuggan och sen var det härligt. Samtidigt ha konstant tillgång till inomhus, toalett, kylskåp etc. Praktiskt! Men nu: inomhus. Och jag tycker faktiskt det är rätt skönt.
Nu skrev jag ju precis att jag inte skulle gnälla, men vi gör ett undantag: jag saknar mina tuttar. Mina gamla alltså. Under den här graviditeten samt föräldraskapet hittills har jag fått pröva hur det är att ha en D/E-kupa samt tunga taxöron. Det tog mig två månader av taxöron innan jag fick in rutinen att torka mig under tuttarna efter att jag duschat. Det har liksom aldrig behövts förut. Nu skulle jag gärna vilja återgå till mina gamla bröst. De små som satt cirka 1 dm högre upp på min kropp. Tack på förhand.
Så har K börjat jobba igen. Semestern är alltså slut*. Igår kändes det helt hemskt, vi har haft det så fint den här sommaren, vår lilla familj. Alla har ju sagt det förr men jag kunde aldrig föreställa mig känslan: att vara en familj, det är fanimej helt otroligt fint. Den där helt naturliga känslan av att bara trivas var man än i världen är, bara K och F finns i närheten? Underbar. Men nu jobbar ju K igen. Och jag börjar jobba igen om mindre än två månader. I maj gjorde jag en deal med mig själv: sluta gnälla på att det är tråkigt, jobbigt och frustrerande att vara hemma på heltid. För då var det bara sommaren kvar och sen september och sen jobb. Och nu närmar vi oss ju både september och jobb med stormsteg, så jag har börjat skriva en lista över vad jag vill hinna med att göra innan min heltidsföräldraledighet är slut**. Det känns bra, och jag ser redan fram emot om vi kan lyckas vara lediga tillsammans hela familjen i jul.
