som en kniv rakt i hjärtat.

Åh fyfan. I måndags var det då min tur att kliva in i den nya rollen och för första gången lämna barnet på förskolan. HERREJÄVLAR vad hemskt det var. Var så himla medveten innan om att ja, han kommer gråta, det kommer kännas jobbigt. Tänkte att jag ju kunde försöka ställa in hjärna på überrationellt tänkande, han har det ju bra där och trivs och sover och allt sånt. Men när han grät hysteriskt och jag vinkade hejdå samtidigt som en pedagog bar iväg honom åt andra hållet så var det helt jävla omöjligt att ens tänka det minsta rationellt. Så himla rakt emot alla ens instinkter detta är, att lämna ens barn ledset. Jag började gråta när jag gick därifrån, svettades floder och kände mig som en skitig, tunn disktrasa. Trots att en pedagog kom efter mig och sa att F hade slutat gråta nästan direkt när jag gått och trots att jag tjuvkikat och sett att han lekte lugnt och stilla till synes utan gråt i sandlådan igen. Tillbringade resten av dagen och kvällen att fundera på om jag hade kunnat göra annorlunda. Vad jag hade kunnat göra annorlunda. Små, små detaljer som kanske kan vara avgörande. Idag hade lämningen gått bra, den som K gjorde. Den första okej lämningen sen i torsdags. Då hade barnet själv dragit iväg och lekt och vinkat hejdå åt K och då gick det bra. Den situationen lär ju dock inte vara helt lätt att kunna påverka, att han själv vill iväg och går från föräldern snarare än att föräldern går från barnet. Imorgon ska jag lämna igen. Hoppas på bättre lycka. Men först ska jag få uppleva den första hämtningen på förskolan, hoppas hoppas hoppas det är ren och skär lycka i jämförelse.