sjukdomshistorik.

I början av den här hösten uttryckte jag flera gånger min tacksamhet över att barnet inte blev sjuk på förskolan, trots att han gått i mer än en månad. Sen brakade det loss. Det här är all sjukdom jag minns att han haft under hösten.

- Förkylning med feber.
- Halsfluss och öroninflammation.  Fick antibiotika som inte hjälpte.
- Halsfluss igen och ny antibiotika.
- Förkylning, ögoninflammationen och ny öroninflammation samt att hans förkylningsastma kickade igång. Ny antibiotika eftersom han inte klarade av att reda ut t ex ögoninflammationen. Vi höll barnet hemma sammanlagt fyra veckor (!) från förskolan.
- Diarré, stora blöjeksem samt svamp i munnen pga den kortisonspray han tar för astman.
- Förkylning med feber och antagligen en ny öroninflammation.

Det sista pågår just nu, så det kan säkert utvecklas till något annat skojigt också. De säger ju att första året på förskolan är värst, men såhär jävla illa ska det väl inte vara? Och de säger att de bygger upp immunförsvaret, men det gör ju inte vårt barn eftersom han blir tvungen att ta antibiotika så mycket och därmed bryter ner sitt immunförsvar.

Minsta lilla förkylning, som denna har nu, gör mig nervös, orolig och så himla ledsen. Jag är så oändligt trött på att ha ett sjukt barn. Det påverkar så väldigt mycket. Förutom att det är hjärtskärande att se sitt barn sjukt så påverkar det ekonomin, det påverkar ens umgänge då vi blir trötta och stressade samt att det inte går att varken umgås med andra eller göra saker på andra ställen på grund av smittorisken.

Det enda positiva är att F fått en fantastisk relation till sin farmor och mormor som hjälpt oss väldigt mycket med att vabba. *greppar efter halmstrån*

perfekt ledigshetstittande.

Kollar ni på Making a murderer på Netflix? Vi har börjat, sett fyra avsnitt nu. Vi varierar mellan att halvt somna varje avsnitt (beror iofs mer på fortfarande knasig dygnsrytm efter resan) samt att vi tittar på varandra och bara: WTF?!?!. Sammanfattningsvis är det ändå en sjuk bra dokumentärserie än så länge. Får verkligen hålla mig från att inte googla sönder mig innan vi sett alla tio avsnitt. Det är typ som att stå på en bro och hålla sig från att kasta plånboken över räcket.

FÅR.
INTE.
GOOGLA.

Sjukt svårt. Spelar candy crush istället.

skönt att ha det avklarat ändå.

Eftersom jag aldrig varit med om att bagaget hamnat någon annanstans vid en resa så har jag bara väntat på att det ska hända. För det gör ju det, förr eller senare. Och nu har det hänt! Vi trodde dock att flygkaptenen skämtade när han ett par timmar innan vi skulle landa på Arlanda meddelade att han lämnat kvar "ett hundratal" av våra väskor i Thailand innan vi lyfte till förmån för extra bränsle som behövdes för att kunna ta oss hem. Det blåste tydligen en helt extrem motvind. Men han skämtade inte. Våra väskor flög någon annanstans men kom fram med bud idag. Slutet gott, allting gott. Och check på borttappat bagage.

"vila".

Ja, det är ju inte direkt som att resa utan barn att resa med barn. Det hade vi ju fattat innan, men kanske inte hur det skulle vara i praktiken. Samt att en tvååring är så jävla rörlig, snabb och livsfarlig eftersom han bara kör på i sitt eget race? Har flera gånger under resan sett andra familjer med större barn där allt verkar så mycket mer lugnt. Anledning? De behöver inte ha koll på barnet 100% av tiden. Hos oss händer det något hela tiden. Vår middag igår såg ut såhär:

F vägrade sitta i stol utan sprang sprang sprang omkring. Ibland ner mot stranden och ibland ut mot vägen så vi fick rivstarta för att fånga upp honom. Sen bajsade han så vi fick byta blöja i resevagnen. Därefter fick vi honom att äta tre tuggor innan han trillade av stolen, med huvudet före rakt ner i sanden. Tröst och napp och han vägrade fortsätta äta. Sprang istället runt runt och vi fick hämta honom lite överallt. Vi kanske satt ner hela familjen och åt middag i max tre minuter och vi hann inte prata om något annat än rent praktiska saker kring barnet.

Vi har det verkligen jättehärligt, men lugnt och vilsamt? Inte alltid.

hejhej!

Ja, nu är jag ju på den där varma stranden jag skrev om. Var väldigt skeptisk till att vi ens skulle kunna komma iväg, men barnläkaren ok:ade F dagen innan så vi hade till och med läkarens rekommendationer att åka för att det "kommer göra honom gott". Än så länge - om det gör!!! Han är lycklig 99% av sin vakna tid. Det spårar ur lite när vi ska sluta bada, men i övrigt går det finfint. Han har till och med anpassat sig direkt till tiden här (typ). Så jävla gött? Och flygresan gick bra, och även den två timmar långa transfern. I alla fall när första bussen som lyckades krocka direkt blev utbytt.

Idag var dock första dagen (vi har varit här tre dagar) som jag la mig ner på en solstol och bara läste och var själv en stund när de andra sov. Vi har ju tänkt ge varandra "egen tid", men vi hade inte räknat med att vi inte direkt skulle vilja det? Det är så mysigt att hänga allihopa, och det är ju liksom lite därför vi är här. För att vara bara vi tre. Men några timmar här och där ska vi nog få till. Har läst ut en bok än så länge.