söndag.

Mådde inte så bra idag. Trots att jag sov middag med F och sen gjorde trettio minuters yoga för "stress and anxienty" så kände jag farligt nära tendenser till lätt panikångestattack. Lämpligt nog hade K styrt upp att barnets tre (!) kompisar med föräldrar skulle komma hit. Så, en lägenhet med fyra treåringar och sex vuxna. Jag fick fan lite panikångest av bara tanken. Men icke då, det var tydligen precis det jag behövde. Efter tre timmar var alla trötta, nöjda och glada. Även jag. Stress som bortblåst.

Hade jag aldrig kunnat ana.

jobbet.

Åh men jag vet inte. Jag är en sån där som tycker väldigt mycket om att jobba. Jag tyckte även om att gå i skolan, att vi hade prov och så vidare. Var glad när vi började få betyg i högstadiet. Jag älskar fan att prestera, att lyckas. Det här var också en av de stora grejerna när jag var föräldraledig, jag tyckte det var jobbigt att inte leverera. Det tog mycket tankekraft att övertyga mig själv att det är en prestation att vara föräldraledig också, men jag lyckades nog aldrig övertyga mig. Förstod teoretiskt men inte praktiskt.

Egentligen så skulle jag vilja ha ett lugnt jobb där allt rullar på, ingen stress eller oro. Men jag kan inte ha det så, jag tröttnar. Blir uttråkad. Får ju en kick av att få jävligt jobbiga grejer tilldelade mig som jag först får panik över i några veckor för att sen börja förstå logiken kring, se hur vi ska göra det och sen bara görat. Gärna en tight deadline också. Älskar att jobba med team och med smarta människor som jag lär mig något av.

Kanske är det därför jag fått det här omöjliga projektet i mitt knä. Allt är knasigt och fel från början och nu ska jag se till att det blir bra. Med två olika utvecklingsteam med 10+ personer i och stakeholdergrupper och fan och hans moster. Får spontana komplimanger varje vecka från olika håll om hur tryggt det är att jag leder projektet, att jag är bra, duktig etc jada jada. Det gör mig såklart mycket glad och så kämpar jag på lite extra.

Min kille säger att jag är för lojal. Jag tror det handlar om att jag tycker det är för kul, att jag känner ett ägarskap och ansvar. Och så den där kicken av att lyckas, att leverera och prestera. För jag sliter, vägrar misslyckas. Det är iofs kanske detta som är att vara lojal? Jobbar kvällar, funderar på helgerna och lägger energi på att få de som bestämmer att förstå vad jag vill, vad vi behöver göra så de kan ge mig ett go ahead. Men det är en sån himla hårfin gräns det där. För jag skulle lätt kunna jobba dygnet runt. Det krävs kraft att ställa om varje eftermiddag, att gå från Jobb-mode till Familjen-mode. Jag vet att familjen är prio 1. Att familjens mående är viktigast, att de som jobbar för mycket ångrar sig när de är gamla och ser tillbaka på livet. Att ingen tackar dem när de sliter av sig armar och ben i kampen att lyckas. Men samtidigt, varför är det fel att tycka om att jobba? Det är ju där jag är åtta timmar per dag. Det handlar bara om den berömda balansen. "Bara". För fan vad svårt det är att balansera.


Med vänlig hälsning,
Duktig Flicka.

helsinkilajnen!

Ja, vi var ju i Helsingfors min kille och jag. Han fick det i 40-årspresent av mig i somras. Vet inte hur många gånger jag fått frågorna 1. varför valde jag just Helsingfors? och 2. åkte ni båt dit? Svaren:

1. Ville åka någonstans dit vi inte varit på resa tidigare (båda har varit i Helsingfors men inte på det här sättet, utan typ jobb/snabbvisit). Plus kort flygtid, inte för dyra biljetter samt att jag just när jag bokade var lite extra rädd för större städer då det var så jävla mycket terrorgrejer. Sad but true.

2. Vi flög.

Så hur hade vi det då? HIMLA BRA. Gud, vårt mål var att bara få vara med varandra, sova och äta gott och vara barnfria. Och så blev det.

Vi bodde på Hotel F6 efter tips från Peppe. Just nu är det bästa hotellet i Helsingfors enligt Tripadvisor och det var fanimej perfekt för oss. Exakt ett sånt hotell vi gillar. Plus i kanten att vi inte såg ett enda barn på hotellet under vår vistelse där.

Vi åt så himla god mat på Sandro. Var mätt resten av helgen. Nordafrikansk/Marrockansk mat och en juice till det som satt som ett smäck. Beställde in ett glas vin men det var inte ens gott till maten? Lika mycket som jag älskar att ta ett glas vin till god mat älskar jag när man upptäcker att det alkoholfria alternativet är godare.

Vi hade inga planer egentligen. Vi strosade omkring, gick i alla butiker vi ville, shoppade, fikade, kollade. Jag köpte: en tröja, ett läppstift, ett par vantar. Gick till Kiasma och började med en fotoutställning om kvinnor som blir utsatta för syraattacker och omskärelse. Det var knäpptyst i lokalen förutom lite snyftningar. Det var som ett slag i magen, och då är jag knappast den som är lättrörd i såna här sammanhang. Resten av uställningarna kändes ganska blaha. Kanske för att vi började med det där slaget i magen, eller för att det var blaha. 

Timmarna innan flyget gick hem så hittade vi en gata som hade exakt den typen av butiker vi älskar. Men det var söndag och då är tydligen allt stängt. Så himla tråkigt. En loppis var öppen, hittade ett par skor till F. Och så hittade vi en annan gata med hus som såg ut som Huset Fullt-husen i San Francisco.

Sen åkte vi hem och var utvilade, nöjda, mätta, med intryck och längtade ihjäl oss efter vårt barn som hade haft en helg med sin farmor som var så rolig att han inte ens hade saknat oss. 

varför jag måste bo i hus.

Fick en kommentar från Kristine som frågade varför jag måste bo i hus.

Det enkla svaret är för att det alltid varit en självklarhet för mig och i stort sett det enda jag någonsin kunnat visualisera som en "dröm". Att jag bor i ett hus med min familj. Hus kan vara radhus, men det måste ha en gräsplätt. Jag vill kunna öppna dörren och gå rakt ut. Vill att mitt barn ska kunna göra samma sak. Är själv uppvuxen på landet, på en stor fd bondgård med egen åkermark och tillhörande skog. Att flytta till en lägenhet var ganska chockartat för mig och de första åren hade jag ofta klaustrofobi.

Vi pratar ofta om radhus vs sommarstuga till exempel, men i ärlighetens namn är det inte så stor prisskillnad om man tar in våra kriterier. K får till exempel klaustrofobi om det inte är inom rimligt avstånd från ett vattendrag som sitter ihop med havet (Mälaren är alltså ok). Plus att om vi köper sommarstuga och lånar pengar för det så hamnar vi på en hög månadskostnad totalt då vi har en hög hyra idag.

Och, jag lägger ganska stor skuld på mig själv för att vi inte köpte en lägenhet när vi flyttade ihop istället för att flytta till en hyresrätt. Men det har jag bloggat om förut. Inte så mycket att göra åt saken nu, men ibland svider det. Framförallt när jag ser andra i vår närhet göra bostadskarriär och inte har några problem att lägga 3-4-5 miljoner på ett radhus eller ett hus.

livet.

Varje dag tänker jag att jag ska blogga. Men så blir det ju aldrig. Saker jag tänkt blogga om:

- Hur jag såg fram emot en relativt lugn jobbhöst men tackade ja till att leda ett projekt som var underförstått dödsdömt men nu tydligen har en stor chans att lyckas för att jag styr skutan. Sägs det. Så smickrande och samtidigt har jag panik cirka tre gånger om dagen, minst. Herrejävlar vad svårt detta är, och så rädd jag är för att göra fel eller misslyckas. Och så jobbar jag ju dessutom för mycket pga det.

- Hur fantastiskt det är en med en snart-treåring. Gud vad jag älskar den där lilla människan. Så rolig han är! Och fantastisk. Och allt.

- Att jag och K var i Helsingfors i helgen. Utan barn. Det var fantastiskt.

- Var vi ska bo. Hur jag blir avundsjuk på alla som hittar hus/radhus som de har råd att köpa. Jag hittade ett radhus idag som vi skulle kunna tänka oss att bo i. Det ligger fem kilometer utanför Enköping. Att bo ens i närheten av Stockholm verkar omöjligt. Detta gör mig så in i själen ledsen.

Plus en miljon andra saker, typ som vilka böcker jag läst på senaste och sådär. Men nu ska jag duscha, sen läsa, sen sova. Får återkomma. Något speciellt ni vill veta kanske?