fjutt.

Det känns som att jag har haft pyspunka en längre tid. Jag är väldigt medveten om varför, men det kämpigaste är hur det får mig att må kring små beståndsdelar här i livet. Stod tidigare idag i köket och hörde mig själv säga Äh, jag orkar inte bry mig till mig själv. Har redan glömt kontexten, men jag hatar att inte bry mig. Att jag inte orkar bry mig. Orkar engagera mig i hur det ser ut hemma. Var vi ska fira jul. Om kläderna är rena. När jag senast hörde av mig till mina vänner, när de senast hörde av sig. Jag vill ligga på soffan och kolla på tv eller resa till ett varmt land. Men jag orkar inte leta upp en resa. Det som smärtar mest är hur jag inte orkar vara en engagerad förälder heller. Mitt barn är just nu extremt pappig, och jag vet att det är för att jag är och har varit frånvarande en tid. Det är okej att vara det ibland, det vet jag. Men för första gången gör det ont att barnet väljer sin pappa 10 gånger av 10 framför mig. Inte för att jag är svartsjuk eller avundsjuk utan för att jag just vet vad det beror på: min ork och engagemang.