nämen, då pratar vi om min icke-förmåga att jobba lagom igen då.

Att ha jobbat ett år under extremt hög press sätter sina spår. Om ett par veckor lämnar jag (av egen vilja) över projektet som är det svåraste jag gjort. Det känns å ena sidan som ett jävligt stort misslyckande, att jag tillslut sa nej, stopp, klarar inte mer. Å andra sidan är det kanske det bästa jag gjort, att jag vågade säga nej? Fyfan vad jag gråtit inför chefer de senaste månaderna. Jag är vad man kallar för en "HR risk". En sån som är farligt nära att gå i bitar och försvinna.

Så jag vet ju att detta är bra. Samtidigt är det så oerhört lätt att falla in i tankarna kring hur det är min personlighet och mina egenskaper som sätter mig i såna här lägen. Hur det betyder att det är något fel på mig som aldrig lär mig. Som gör ett strålande jobb men tar död på mig själv på kuppen. Förra veckan skulle jag göra en övning där jag berättade för mig själv att jag gör det bästa jag kan utifrån mina förutsättningar. Och sen berätta vad jag kände när jag hörde mig själv säga så. Mitt svar? "Jag tror inte på det, jag hade kunnat göra många saker bättre".

Tänk de som är nöjda. Som nöjer sig, som inte alltid strävar efter att bli bättre och bättre i precis allt. Fan vad jag avundas er. För det verkar sjukt jävla svårt att både kunna bli en bättre person och ta hand om sig själv och samtidigt göra ett bra jobb. Eller ja, jag kan det uppenbarligen inte ännu i alla fall.