halvsjuttis.

Har alltid älskat att fylla år. Tror det är min mammas förtjänst. Hon har, trots att vi växte upp med extremt dålig ekonomi, alltid lyckats göra födelsedagar speciella. Det handlade alltid mindre om presenter och mer om att få känna att det är MIN dag.

När jag skulle fylla sjutton ville jag ha en fest, så jag sa det till mina kompisar. De rövade bort mig och ordnade en fest. De trodde ingen skulle komma till festen eftersom det var tre mil från vår skola så de bjöd liksom alla de såg. Och alla råkade komma. Dagen efter räknade vi till att ca 100 personer bara från vår gymnasieskola var där, och då kom det massor med folk från andra skolor också. Såatte, en fest att minnas kan man säga.

Sen flyttade jag hemifrån och har sen dess haft någon slags tillställning varje år när jag fyller år. Jag har haft fester, parkhäng, mer fester och fan och hans moster. Bland de vännerna som hängt med under hela min stockholmstid vet liksom att min födelsedag = fest. Sen kom ett barn och min första födelsedag efter det styrde jag upp en lunch mitt i veckan eftersom det var det enda jag orkade (F var fyra månader). Det kom en person. En. Jag fattar att det var klurigt för människor att komma loss en vardag på lunchen så jag skyller inte på någon annan men fy fan vad jag tyckte det var ledsamt. Det var liksom just där och då jag hade behövt lite födelsedagsflärd.

Men det där har jag ju rättat till sen dess. Nuförtiden är det bubbel och kakor som gäller när det vankas födelsedag. Och idag var det dags! Jag fyller först imorgon men en måndag är inte så skoj men däremot är bubbel på en söndag jätteskoj. Ett gäng med vänner och skitmånga barn hemma hos oss idag och det var så himla fint. Att bara få fira lite. Älskar det.

Imorrn är jag halvvägs till sjuttio. Iiih! Kan inte längre gömma mig bakom att jag är ung. Nu är jag medelålders. Det är nog okej.