variation är det ju i alla fall.

Det är en ganska märklig blandning av himla härliga saker som händer hos oss nu med himla ohärliga.

Härliga saker: i helgen som gick var det återförening med barnets bästa kompisar, de två som flyttat till andra sidan landet samt andra sidan Stockholm. Barnens relation alltså, den är så obeskrivligt fin. De är fyra år, har känt varandra sen de var 1,5 år. De är som syskon. När de ses strålar de av lycka, de fnissar och leker och bråkar och reder ut det och strålar av lycka. De hämtar liksom energi av varandra? Det låter så klyschigt men när de nu inte ses mer än kanske högst en gång per månad men mer vanligt kanske en gång per kvartal (mot att tidigare ses varje dag) så blir det än mer tydligt. Det är inte likt andra kompisrelationer som F har, det här _är_ annorlunda. Och det är lika delar LJUVLIGT att få vara en del av när de ses, som lite plågsamt när de konstaterar att de önskar att de fick leka med varandra varje dag, precis som förut. Vi föräldrar har i alla fall sagt att vi ska göra vårt bästa för att se till att de ses med jämna mellanrum (om de fortsätter såhär alltså) tills de är så stora att de själva kan styra sitt umgänge.

Ohärliga saker: Min ena förälder fick ju hjärtinfarkt förra året och hela hösten var ett härke av diverse akutbesök utöver vanlig uppföljning. Lagom tills det stabiliserade sig så får den andra föräldern cancerbesked. Prognosen ser god ut, men även med en godartat prognos är det tufft. Allt från att föräldern avkrävs att välja typ av behandling själv, utifrån svåra val, samtidigt som biverkningar av redan påbörjad behandling innebär allt från psykisk påverkan till fysisk. Förra veckan blev föräldern inlagd på sjukhus efter ett akutbesök då de först trodde tillståndet var livshotande. Jag hatar det här. Att ha gamla, sjuka föräldrar. Att veta att det kommande halvåret kommer bli ett helvete för föräldern, och jag funderar så mycket på hur jag kan göra det ett kryddmått bättre, om det ens går? För ett år sen skulle jag fått panik över ett samtal eller sms med orden "Är på akuten med mamma/pappa, de misstänker x, hör av mig sen". Nu har jag tappat räkningen på hur många gånger det hänt.

Apropå förra inlägget.

En anledning till att jag känner att min personlighet ibland kommer fram bäst i jobbsammanhang kan ju också vara för att vissa av mina mer framträdande personlighetsdrag faktiskt premieras i de sammanhangen. Det ses som något bra att vara den med väldigt bra minne, planera och projektleda och inte fatta beslut på känsla eller tankar om att "det löser sig nog" utan istället på välgrundad information. I privata sammanhang upplever i alla fall jag att det ofta är tvärtom. Då är man tråkig och fyrkantig. Att vara spontan och inte tänka på konsekvenser är det eftersträvansvärda. Samtidigt så kan ju jag också längta efter att vara mer spontant, men det verkar ses som konstigt. Jag får i alla fall konstiga reaktioner så fort jag tar upp det. Tänker att den som är spontan som önskar vara lite mer strukturerad inte får samma typ av reaktioner av sin omgivning. Det här är jätteintressant tycker jag. Allt från vilka egenskaper som anses bra i vilka sammanhang till reaktioner. 

drygt två månader in.

Det har ändå varit relativt smärtfritt att börja nytt jobb, måste jag säga. Gick ju in i det hela med oerhört sund inställning för att vara jag (dvs du behöver inte kunna allt från dag ett, fråga fråga fråga istället, du behöver inte bli kompis med någon, sånt löser sig alltid, ta det lugn och hitta din plats i lugn och ro), men trött har jag varit. Funderat har jag gjort. Men nu börjar de komma, de där tillfällena då jag känner att jag fan är på rätt plats. Idag ledde jag två workshops på raken på morgonen, och jag kände typ att jag briljerade lite? Kanske jag inte alls gjorde, men det _kändes_ så. Hur jag utan problem bara ledde alltihopa, fick ut det vi behövde från deltagarna, var jäkligt skojig och smart samtidigt och jag tror att alla var nöjda. Alltså det är ju lite tragiskt egentligen men generellt sett är det nästan alltid jobbsammanhang där jag känner att jag, som person, är mest bekväm och därmed mest mig själv. Det där är ju minst sagt lite problematiskt, men det kan ju förklara varför jag alltid gillat att jobba så mycket. Fast just nu vill jag mest sova. Zzz.