variation är det ju i alla fall.

Det är en ganska märklig blandning av himla härliga saker som händer hos oss nu med himla ohärliga.

Härliga saker: i helgen som gick var det återförening med barnets bästa kompisar, de två som flyttat till andra sidan landet samt andra sidan Stockholm. Barnens relation alltså, den är så obeskrivligt fin. De är fyra år, har känt varandra sen de var 1,5 år. De är som syskon. När de ses strålar de av lycka, de fnissar och leker och bråkar och reder ut det och strålar av lycka. De hämtar liksom energi av varandra? Det låter så klyschigt men när de nu inte ses mer än kanske högst en gång per månad men mer vanligt kanske en gång per kvartal (mot att tidigare ses varje dag) så blir det än mer tydligt. Det är inte likt andra kompisrelationer som F har, det här _är_ annorlunda. Och det är lika delar LJUVLIGT att få vara en del av när de ses, som lite plågsamt när de konstaterar att de önskar att de fick leka med varandra varje dag, precis som förut. Vi föräldrar har i alla fall sagt att vi ska göra vårt bästa för att se till att de ses med jämna mellanrum (om de fortsätter såhär alltså) tills de är så stora att de själva kan styra sitt umgänge.

Ohärliga saker: Min ena förälder fick ju hjärtinfarkt förra året och hela hösten var ett härke av diverse akutbesök utöver vanlig uppföljning. Lagom tills det stabiliserade sig så får den andra föräldern cancerbesked. Prognosen ser god ut, men även med en godartat prognos är det tufft. Allt från att föräldern avkrävs att välja typ av behandling själv, utifrån svåra val, samtidigt som biverkningar av redan påbörjad behandling innebär allt från psykisk påverkan till fysisk. Förra veckan blev föräldern inlagd på sjukhus efter ett akutbesök då de först trodde tillståndet var livshotande. Jag hatar det här. Att ha gamla, sjuka föräldrar. Att veta att det kommande halvåret kommer bli ett helvete för föräldern, och jag funderar så mycket på hur jag kan göra det ett kryddmått bättre, om det ens går? För ett år sen skulle jag fått panik över ett samtal eller sms med orden "Är på akuten med mamma/pappa, de misstänker x, hör av mig sen". Nu har jag tappat räkningen på hur många gånger det hänt.