fredag, oktober 19, 2018

om det dära kejsarsnittet.

Ja, det blev ju ett kejsarsnitt till slut. Emellanåt tyckte jag det var relativt lätt för mig att få igenom det, emellanåt grät jag massor över hur envis en måste vara för att få igenom ett kejsarsnitt. Att ingen vill diskutera för- och nackdelar ur mitt perspektiv utan bara diskutera hur riskerna förhåller sig till vaginal förlossning. Det låter kanske som hårklyveri, men det är en jävla skillnad att kunna diskutera olika alternativ någorlunda objektivt mot att behöva argumentera för det ena vs det andra alternativet när den man argumenterar med redan har sin ståndpunkt klar. Nåja, det var inte det jag skulle skriva om nu. Jag var dock osäker på om jag verkligen skulle få kejsarsnitt ända tills de faktiskt kom och hämtade mig till operationssalen förra fredagen. Tanken var dessutom att jag skulle ha ett kejsarsnitt i måndags, men då jag fick havandeskapsförgiftning tidigarela de snittet. Sen visade det sig att jag hade lite dåliga värden, såna värden som kan sätta stopp för ett kejsarsnitt. Men! Kejsarsnitt blev det.

Jag är jätterädd för operationer. Det där att någon ska gräva i mig. Fyfan. Hade hoppats att ett kejsarsnitt kanske skulle ta udden av skräcken, men det kan jag inte påstå att det gjorde. Visst, det gjorde inte ont under snittet. Värsta smärtan var när de satte infarten fel. Men, de hade sagt att jag fortfarande skulle känna att de gör saker i min mage, och det fattade jag ju teoretiskt. Jag fattade inte hur explicit jag skulle känna vad de gjorde. Hur jag kunde känna att de stack in händerna och drog i vissa inälvor? Hur det var så överväldigande otäckt att jag inte kunde koncentrera mig på varken nyfödd bebis på mitt bröst, vad K pratade med mig om för att distrahera eller musiken på radion. Samtidigt var jag så jävla tacksam för bebisen som kom ut, jag började gråta så fort hon började skrika - innan vi ens fått se henne. Sån lättnad.

Sen hade jag turen att inte ha speciellt ont i viloläge i snittet under hela vistelsen på eftervården. Det lurade mig brutalt då jag skulle resa på mig första gången (de vill att man reser på sig samma dag). Det var bland den värsta smärtan jag upplevt, som att någon svetsade i min mage. Jag grät och var nära att svimma. Då hade jag ändå kroppen full av smärtstillande. Var livrädd att jag förstört min kropp för alltid med denna operation. Att något gått fel.

Såhär sju dagar senare kan jag emellanåt röra mig ganska obehindrat hemma. Det gör fortfarande ont, jag har långt kvar till full rörlighet men tror inte jag ska dö varje gång jag måste hosta eller resa på mig. Jag tänker också att jag eventuellt borde ha märkt vid det här laget om snittet skulle ha lett till min död (ja alltså, jag överdriver inte här utan vi pratar om dödsskräck emellanåt för operationen). Däremot är jag fortfarande livrädd för komplikationer och fasar varje minut för att jag ska få feber och behöva åka till gynakuten. Efter förra förlossningen var jag där två gånger inom tre veckor efter förlossningen, och de upplevelserna var inte trevliga.

Okej nu har jag bara skrivit det här rakt upp och ned med bebis sovandes på magen. Säkert rörigt, osammanhängande och felstavningar och syftningsfel. Men orka. Nu ska jag vila lite.

2 kommentarer:

Tove sa...

Tack för din beskrivning! Jag hängde med hela vägen och märkte inte av några språkliga fel och då är jag ändå lärare i svenska och dessutom rätt trött denna sena timme. ;)

Själv reste jag nog inte på mig förrän dagen efter snittet. Men jag minns inte exakt. Ena dagen var det "sitta på sängkanten" som gällde, en annan dag stå upp. Fy fasen vad ont det gjorde och vad himla svag jag kände mig! Jag var inlagd 1 vecka efter OP men sen återhämtade jag mig ändå rätt snabbt.. på vissa sätt iaf. Men jag har för mig att jag bar trött hela första månaden, men då var vi iofs på neonatal. Ja herregud vilken grej! Hoppas du mår bättre nu!

Theresa williams sa...

Hej, jag är Theresa Williams Efter att ha varit i relation till Anderson i åratal, bröt han upp med mig, gjorde jag allt för att få tillbaka honom, men allt var förgäves, jag ville ha honom tillbaka så mycket på grund av den kärlek jag har för honom, Jag bad honom med allt, jag gjorde löften men han vägrade. Jag förklarade mitt problem för min vän och hon föreslog att jag hellre skulle kontakta en stavningskastare som kunde hjälpa mig att ställa en stavning för att få honom tillbaka men jag är den typ som aldrig trodde att jag hade stavat, jag hade inget annat val än att prova det, jag mailade stavningskanalen och han sa till mig att det inte var något problem att allt kommer att vara bra innan tre dagar, att min ex kommer tillbaka till mig innan tre dagar, han kastade stavningen och förvånansvärt den andra dagen, det var runt 16:00. Min ex ringde mig, jag blev så förvånad att jag svarade samtalet och allt han sa var att han var så ledsen för allt som hände att han ville att jag skulle återvända till honom, att han älskar mig så mycket. Jag var så glad och gick till honom som var hur vi började leva tillsammans lyckligt igen. Sedan dess har jag lovat att någon jag känner som har ett problem med förhållandet, skulle jag vara till hjälp för en sådan person genom att hänvisa honom eller henne till den enda verkliga och kraftfulla stavningskramen som hjälpt mig med mitt eget problem. Hans email: {drogunduspellcaster@gmail.com} du kan maila honom om du behöver hjälp i ditt förhållande eller något annat fall.
1) kärleksspell
2) Lost Love Spells
3) Skilsmässa Spells
4) Äktenskapsstavar
5) Bindande stavar
6) Breakup Spells
7) Dödsstavning
8.) Du vill vara befordrad på ditt kontor
9) vill tillfredsställa din älskare
10) Lotteri
Kontakta den här stora mannen om du har något problem för en bestående lösning
genom {drogunduspellcaster@gmail.com}