oh my gad

Fick en kommentar på förra inlägget från Emma (tack ❤️) om jag var bekant med GAD. Generaliserat ångestsyndrom. Hört om det hade jag, men aldrig läst om det egentligen. Läste, började gråta och la sen ifrån mig mobilen. Har sen dess googlat lite då och då, tänkt massor och läst upp symptomen för en närstående som det stämmer än mer in på än mig. Hens reaktion? "Jag prickar i allt på listan!". Och jag vet inte, vi har väl båda levt med detta så länge att det kanske främst är en bekräftelse på att en inte är dum i huvudet eller överdriver all oro utan att det är en... sjukdom? Tillstånd? Samtidigt har jag börjat reflektera än mer hur mycket oron styr i mitt liv. Och tänkt tanken att allt kanske blir annorlunda om jag tar tag i detta? Vet inte. Vi får se. Vad jag grät mest över när jag läste på 1177 btw? Detta 👇. Som det präglat mig. 

"Personer i din omgivning kan säga att du oroar dig i onödan. Vissa kanske försöker skämta bort din oro. Det kan göra att du blir irriterad eller sårad och därför undviker att berätta för andra om hur du mår."

sånt jag trodde att jag bloggat om, del tre.

Fast i ärlighetens namn visste jag nog att detta ej var nedskrivet eftersom jag försökt flera gånger men det känns som att det triggar ångest och oro. Vi försöker göra historien kort:

I helgen hämtade jag lite prylar från mina föräldrar. Sånt som är mitt men som stått i deras loge i åratal eftersom vi bott i en lägenhet och inte haft plats. Hittade en dagbok från när jag var elva med ett brev jag tänkt skicka till KP men aldrig gjorde. Det handlade om att jag oroade mig så mycket och hade svårt att fatta beslut. Framförallt oroade jag mig för pengar. Jag var elva (!) och jag vet att oron började mycket tidigare än så.

Men i vuxen ålder tyckte jag att jag kom ifrån den, främst eftersom jag fick en god ekonomi. Och så gick vi från att bo i hyresrätt till att köpa ett radhus. Det är ett stort steg, inte minst ekonomiskt. Fyfan vad det triggade igång min oro och ångest igen. Tillbringade förra hösten med att räkna budget minst femton gånger. Var livrädd. Och så flyttade vi hit och min budget visade sig vara rätt. Vi klarar det. Vi har egentligen inte råd med utlandsresor eller att ta in hantverkare för sånt vi kan göra själva, eller ens köpa mycket nya möbler, men vi klarar det. Och vi har lite buffert som sakta byggs upp. Ändå var det som att husköpet startade igång den där oron igen, för även andra saker. Under året har jag emellanåt haft värre ångest än på många år. Samtidigt har jag också varit lyckligare. Hela tiden känt att ångesten inte kan stoppa en dröm om att bo i ett hus, men det börjar kanske bli dags att gå till botten med det där som skapar ångesten. Aldrig hunnit dit de gånger jag gått i terapi eftersom det funnits mer akuta situationer att ta hand om. Vi får se.