Day 01 – Introduce yourself.

Jag är tjugoåtta år och sex månader. Först nu har folk slutat haja till när jag berättar hur gammal jag är. Antingen har jag alltid sett gammal och sliten ut, eller så har jag alltid varit det som kallas för mogen. När jag föddes var jag skittjock, sen blev jag jättesmal. Jähähähättesmal. Och lång! Och stora fötter och stor näsa och rätt knotig och tog åt mig alldeles för mycket av vad folk kallade mig i skolan. Jag var ganska ledsen under hela min uppväxt och nervös och stressad och osäker. Det vände egentligen inte på riktigt förrän för ett år sen då jag la om min kost. De flesta har jättesvårt att greppa hur mat, mycket yoga och en skvätt kinesiologi kan göra skillnad, men jag kan nästan börja gråta bara jag tänker på hur bra jag mår nu i jämförelse med förut. Låter så jävla klyschigt, men lyckan över att efter tjugosju år hitta sig själv, våga vara sig själv och kunna klara en vardag utan ångest är obeskrivbart. Eller så har jag bara blivit vuxen. Det kan mycket väl vara så. Jag tror att jag ger ett rätt blankt intryck på folk när de träffar mig första gången. Oräkneligt antal gånger har jag fått höra förvånade kommentarer om att jag inte alls är som de trott från början. När jag är avslappnad är jag ganska rapp i käften och ganska rolig. Även rent fysiskt. Är jag inte helt avslappnad pratar jag extremt mycket (äh, det gör jag mest hela tiden) och blir skitstressad över tysta sekunder. Övar mig på att vara tyst för att bli mer avslappnad i alla sällskap. Är ju egentligen ganska osocial och folkskygg. När jag var liten fick jag vara hos dagmamma istället för på dagis eftersom det var för mycket människor på dagis och jag gillade varken barn eller folk generellt. Jag tänker snabbt, fattar snabbt, är superlogisk och har nästan fotografisk minne. Ganska ofta ljuger jag eller låtsas som att jag inte minns eller vet något som jag egentligen vet eller minns. Blir ändå alltid den alla frågar om allt jämt. Ibland svarar jag Googla? när jag får dumma frågor från lata människor som tycker det är enklare att fråga mig än att bara tänka i en sekund. Mitt självförtroende är grymt, jag vet att jag klarar allt jag vill. Min självkänsla är kass, det knyter sig i magen bara jag tänker att andra människor har en åsikt om mig. Och nu får jag ångest över att någon framtida arbetsgivare någon gång skulle hitta det här och tro att jag är ett psykfall. Då vill jag bara tillägga att jag är det en arbetsgivare skulle kalla för en perfekt anställd. På riktigt.