20% på tre miljoner är 600 000 SEK.
Det skrivs en hel massa om hyresrätt vs bostadsrätt idag. Popmorsa, Johanna Ögren, Det ljuva livet. Och jag håller med dem alla. När jag först flyttade till Stockholm bodde jag sex år i min pappas (nej, han är inte rik) lilla etta på Östermalm (ja, jag betalade alla kostnader själv) i sex år. Jag satt i styrelsen för bostadsrättföreningen och hatade det. Så jävla mycket meck och märkliga diskussioner av typen "Men vi behöver väl inte en till tvättmaskin fast två är trasiga? Bättre att lägga några miljoner på att renovera fasaden". När vi, jag och K, insåg att vi ville bo ihop ställde jag oss snabbt som attans i Stockholm stads bostadskö. Dumskalleoss hade inte stått där innan, trots att vi bott sex och åtta år i Stockholm. Efter fem månader hade vi skrivit på ett förstahandskontrakt på en nybyggd trea i förorten med inflytt sex månader efter det. Så svårt var det. Och jag vet, vi hade såklart lite flax. Men också ett jävlaranamma, det var så självklart att vi inte skulle köpa en lägenhet. Jag var student, han egenföretagare. Kollade annonser vareviga dag och la upp taktik för hur vi skulle kunna få en lägenhet. Och det gick ju vägen. Älskar att bo i hyresrätt, älskar vår lägenhet. Visst, vi betalar nästan 8000 i hyra varje månad, men det är inte så mycket per personer och om spisen går sönder ringer vi ett nummer och någon kommer och lagar. Vi betalar nada för det. Vi behöver inte oroa oss för räntor eller lån. Däremot kan jag oroa mig för framtiden. Bara för att vi inte är inne i den fina bostadskrängarsvängen så verkar det plötsligt smått omöjligt att kunna köpa ett hus, eller ens en motsvarande lägenhet, i framtiden. 20% handpenning ska till, som inte banken verkar vilja ge lån till. Hur ska vi klara det? Trots att vi har lite sparade pengar och vi tillsammans har väl över medelinkomst så kommer vi ha förbannat svårt att spara ihop till något utan att behöva ruinera oss själva eller våra föräldrar. Det stör mig så vansinnigt mycket.
8 kommentarer:
Jag köpte min första lägenhet när jag var nitton år. Sedan dess har jag bytt upp mig ett par gånger tillsammans med min snubbe och stoppat in vinsten i nya boendet. Nu däremot, vi bor i ett radhus och frågan är om vi någonsin kommer att kunna köpa hus? Visst vi kan sälja och tjäna lite, men inte tillräckligt för att kunna betala handpenningen så vi får bo kvar *lyxproblem*
Man behöver ju inte köpa en lägenhet för 3 miljoner... Ms kostade 800 000 (80kvm, balkong, högst upp) men visst, den är i förorten. Räntorna påverkar dock inte så mkt. Håller annars generellt helt klart med.
Jag håller väldigt mkt med dig Egon.
Håller med dig, hela bostadsmarknaden har blivit helt bisarr. Det är mycket, mycket sjukt.
Alexandra - Ja, lyxproblem indeed. Det jag stör mig på är att trots bra inkomster är det vansinnigt svårt att komma in på bostadsmarknaden om man inte redan är där.
Duktiga tjejen - Självklart inte. Men för oss är det t ex mkt mer aktuellt att köpa hus/radhus än en lägenhet, och då pratar vi plötsligt de summorna.
Alla - tack för medhåll!
Håller så med dig i detta. Och roligt att så många skrivit om den här frågan.
jag håller helt med. för vilka ska kunna ha råd med radhus. och samtidigt kunna ha råd med ledighet och slippa oron för räbthöjningar. jag köpte faktiskt nyss en lägenhet i ett område med mycket gräs som ett radhus. fast vi hade inte alls råd med det området jag ville först. och enbart för att jag sålt en lägenhet innan med vinst. glad ändå fast det är en märklig värld detta.
Jo, där håller jag med. Vi är oxå inne på den linjen, och just därför är det tyvärr bra att ha en bostadsrätt i bagaget, men det är ju så jävla surt! Jag sparar så mkt pengar jag kan varje månad för att både ha buffert och råd med hus, me ju mer jag sparar, ju mer ökar priserna, kommer aldrig ikapp... Dax att flytta ifrå Sthlm? Tycker förvisso att det är rätt bra att man ska ha fet insats från ett perspektiv. Folk lånar alldeles för mkt pengar och köper saker de egentligen inte har råd med, å andra sidan...
Skicka en kommentar