home sweet home.

Ni som läst min blogg länge vet att jag kommer från landet från början, men jag reflekterar ganska ofta över det. Framförallt när jag ska förklara för människor varifrån jag kommer. Säger jag bara landet tror de flesta att jag kommer från en småstad. Har märkt att det biter först när jag säger "gammal bondgård". Då förstår de flesta att vi snackar hus mitt ute i ingenstans. Eller två kilometer till asfalt, en mil till närmsta mataffär och i gymnasiet hade jag två och en halv mil till skolan. Det är väldigt mycket på landet. Det är aldrig så tyst som här, så mörkt eller så stilla. I morse gick jag en promenad på fem kilometer (och då tog jag även bilden ovan). Inte en enda bil, inte en enda människa. Bara tio hästar i två olika hagar. Och här bodde jag i nitton år. Sen blev raka vägen in till hjärtat av Östermalm, en lägenhet på 27 kvadratmeter utan balkong. Så här i efterhand är det ju rätt logiskt att jag hade helvetisk ångest emellanåt (något som jag dessutom inte "fick" ha av många i omgivningen eftersom det var en lägenhet andra skulle kunna döda för).  Därför är det också så fint där vi bor nu, men ändå vet jag att det egentligen är riktigt jävla off från allting som gör att jag känner mig mest avslappnad. Och samtidigt gör det mig stressad för jag vet att jag antagligen inte kommer kunna få det där ultimata boendet som jag drömmer om.