jodå, jag är fortfarande arg.

Har fortfarande inte släppt det där. Tack och lov har jag idag läst texter som åtminstone gett lite hopp. Alexandra länkar till det här mastodont-inlägget som jag hoppas att ni orkar läsa, trots längden. Själv ramlade jag över den här krönikan som sätter fingret på vad som retat mig allra, allra mest - att priset inte var rättvist för att man lyckats mobilisera unga hästfanatiker till att rösta istället för att det svenska folket fick igenom vad de faktiskt tyckte var en värdig vinnare.

"Menar de som säger att det här har gjort att Jerringpriset nu inte är folkets pris, att tjejer och kvinnor inte ingår i folket? Inte kan representera folket? Inte ens när vi är flest? Varför hörde vi då inget liknande om de säkert väldigt många killar och män som röstade på Zlatan Ibrahimovic det år han fick Jerringpriset? Ingen kan väl mena att killar och män med fotbollsintresse representerar svenska folket bättre än tjejer och kvinnor med hästintresse?

Jo, jag tror att det är just vad de menar."

Och om ni inte pallar att läsa den jättelånga texten som jag länkade till först så ska jag fatta min egen historia kort.

Tjatade mig till att få börja rida när jag var sju. Red aldrig på ridskola utan hade turen att få husera i mina bästa vänners stall. Där fanns mellan 10-20 hästar under åren jag red. Vanligtvis var jag i stallet mellan 3-4 timmar varje dag. När jag var tolv år hände det att jag hade ansvar för stallet själv på dagarna. Tjugo hästar som ska ha mat, det ska mockas, de ska ha mat igen, de ska ha vatten, de ska tas in från hagen och kanske ha mat en gång till. Tolv år. Jag vet inte hur många gånger jag blivit avkastad. Jag har släpats efter hästar i full gallopp samtidigt som jag suttit fast med foten i sadeln. Jag har stått gråtande mitt ute i mörka skogar när jag blivit avkastad och gått fyra kilometer hem med hästen i släptåg. Jag har förfrusit fingar och tår som jag fortfarande lider av. Jag har ridit mig genomblöt av svett oändligt antal gånger. Jag har kämpat vareviga jävla dag för att kunna få bli lite, lite bättre. Jag gått upp klockan fyra på morgonen och varit hästskötare på tävlingar där jag knappt suttit ner en sekund på hela dagen och sen kommit hem vid midnatt. Jag har försökt få makt över en häst som mätte 180 i mankhöjd (där man sitter på hästens rygg) som tyckte det var superskoj att stegra var femte minut och slå huvudet i min hjälm så jag nästan fick hjärnskakning. Jag har lärt mig så jävla mycket. Ansvar, sammanhållning och att kämpa och våga.

Och då var jag en hobbyryttare. En sån där hästtjej på fjorton år. Som gullar med hästar ni vet. Hur tror ni då en tävlingsryttare har det?

Jag, tolv år, på ponnyn Celeber.