en hand i himlen.
2008 var ett rätt trist musikår. I alla fall sista halvåret. I alla fall för mig och min ipod som ibland har perioder då vi inte riktigt hänger med i skivsläpp och så vidare. Men nu verkar det ha vänt. Fever Ray, Mando Diao, Morrisey, A Camp, Lily Allen, Fleet Foxes, Franz Ferdinand och Titiyo gottar nämligen in sig i min favoritpryl från och med nu. För att inte tala om Jonathan Johansson. Jag gillar vanligtvis inte när det sjungs på svenska. Tänk Håkan Hellström och Bob Hund*. Fifan. Men det här min vänner, det är fina grejer.
* Familjen räknas inte som svenska, för det tog veckor innan jag ens fattade att de sjöng på svenska. Det lät som ett hittepåspråk, och det lät fint.
8 kommentarer:
Håkan Hellström är verkligen ett mysterium! Det verkar som om man måste vara medelålders och man för att hajja grejen...
Att sjunga på skånska. Det kanske är hemligheten? Det är ju nästan som ett eget språk.
Jag har oxå upptänckt Jonatan Johansson, förvisso bara någon låt, men tillräckligt bra för att jag skulle skriva upp namnet + ellet litet "obs! Kolla upp mer av honom!"
torgnysdotter: verkligen! och vad har han gjort det senaste året för att få så satan i gatans mycket priser? jag måste ha missat något.
jenny: ja jag tänkte faktiskt på det imorse när jag lyssnade igenom skivan på väg till jobbet (och så tänkte jag på dig också! haha). men bob hund sjunger väl också på skånska? det funkar icke för mig. men 2 är ju fler än 1. (familjen + jj)
annaluna: lyssna på skivan, den är fiiiin!
Även en medelålders man som jag (eller när fan är man det egentligen?) fattar inte grejen...jag tycker snarare det känns som man måste vara en fjortis+ för att hajja.
HEY, snackar du skit om Bob Hund! Det är ju ett bra exempel på yttrandefrihet som gått för långt!
;)
Jag gillar Bob!
emmama: men det låter ju inte bra...
Skicka en kommentar