Vi har köpt säng nu! Den kommer nästa vecka! Och ungefär tre sekunder efter att jag betalat kalaset fick jag ångest deluxe om jag valt en för mjuk säng. Det återstår väl att se, både för mig, min rygg och min plånbok.
Mamma gillar inte att skriva sms, men gillar att få. Så jag skriver och får ofta svaret "Mailar" och sen får jag ett mail med svar. Funkar ju det med! Ungefär som när jag tappade rösten efter att ha bott och jobbat en vecka i Stockholm. Året var 2001 och jag vaknade av mitt försök att prata i sömnen men inga ord kom fram. Jag var alltså inte ens hes, rösten hade totalt försvunnit. Hade ingen aning om hur jag skulle sjukanmäla mig. Enda sättet var nämligen att ringa till en telefonsvarare. Tänkte att mamma kunde göra det, men hon hade varken mail eller mobil på den tiden, och jag kunde ju inte ringa henne eftersom jag *trumvirvel* inte hade någon röst. Så jag fick skicka sms eller mail till min brorsa. Som ringde mamma och högläste vad jag skrivit. Hon sjukanmälde mig och vi fortsatte kommunicera sådär ett tag eftersom hon ringde runt och letade info om hur man egentligen behandlar en tappad röst. Mamma ringde mig, pratade non stop en stund, jag mailade mitt svar till brorsan som ringde mamma, som sen återigen ringde mig. Runt runt runt. Ändå ganska fint att vi nu iaf kapat det här ledet med att behöva blanda in tredje part om något liknande skulle hända.
När K kollade den här bloggen igår utbrast han Men vad dålig bilden blev alltså! och menade det här inlägget. Jag muttrade lite och fick ännu mer ångest över att jag behöver byta upp min iPhone 3GS till en 4S inom väldigt snar framtid. Allt ser ju plötsligt ut som stryk. Sen skulle K kolla till granen, om den fortfarande levde etc. Han öppnade balkongdörren, klev ut och gastade glatt med mycket kärlek i rösten Men hej lilla granen! innan han kämpade sig i motvind fram till hörnet där granen huserar.
You're such a genius! när jag svarade på frågan hur man gör om storleken på en bild på webbplatsen.
Att skaffa gran är lite som att få ett barn. Klockan 02.35 vaknade jag av att huset höll på att blåsa sönder. Eller, det lät åtminstone så. Och min första tanke var självklart Granen!? och jag flög upp ur sängen. Den var något vindpinad, men den stod kvar. I morse var den lite på sniskan, men det gick att åtgärda. En jäkla tur att vi surrade fast den på sex ställen. Lilla granen.
Och istället för att komma med motfrågan "Hur menar du då?" börjar jag rabbla antalet öl jag druckit ikväll och hur bakis jag vanligtvis blir, hence the cola. Gaaaah.
Klockan 02.00 dricker jag en pepsi på en bar och får omedelbart kommentaren "jaha, väntas det tillökning eller?".
Vi har bestämt vilken säng vi ska köpa nu. Och sänggavel. Och soffa. Och fotpall till soffan. Jättebra! Framsteg! Nu återstår bara det allra läskigaste av allt: köpa skiten. Trycka på knappen, besöka butikerna och bli av med cirka en halv förmögenhet. Vi kanske vågar i helgen. Kanske.
TACK för fina och smarta kommentarer här. Jag återkommer i ämnet. Just nu tänkte jag skryta om mitt arbetsbetyg från mitt förra jobb som damp ner förra veckan. Det stod en massa fint där, bland annat att jag är "highly intelligent". Nog för att det generellt finns finare komplimanger, men i en jobbsituation är det inte helt fel att bara "jag är skitsmart, det finns dokumenterat!". Hehehe.
Med vänliga hälsningar,
IQ Jättemycket*
* Har faktiskt ingen aning.
Vi måste prata lite mer om min trettio-årskris. Ni vet den där som pågått i mer än ett år nu. Den som inte har något att göra med min ålder utan istället handlar om insikten att ens tidigare vaga drömmar om framtiden, vad man vill göra med livet, nu måste börja bli verklighet. Inte så att jag tror att livet är slut vid trettiofem. Men vissa av de där sakerna jag ändå ser mig ha som sextioåring kräver ett visst förarbete. Typ om man vill ha barn. Eller ett hus. Eller byta karriär. Eller resa runt jorden. Och då kanske man behöver bestämma sig för vad som är viktigast, vad man vill mest, för att börja någonstans. Det är där skon klämmer. Hur fan ska jag veta? Jag lider av beslutsångest som emellanåt är rätt tuff, och kan ha väldigt svårt att veta vad jag vill. Det enda jag vet att jag vill är att någon ska peka med hela handen och bara "nu gör du såhär!". Fast det vill jag ju inte heller. Ni ser den onda cirkeln? Under tiden traskar jag på. Utan att bestämma mig. Och det börjar bli lite läskigt.
Har för övrigt ätit på Max tre dagar av de senaste fyra. On the road-mat. Typ den enda som funkar när man är bökig och inte kan äta allt.
Nu är vi tillbaka i Stockholm igen. Båda två. Med nycklar. Jag har rattat bilen sjuttio mil sen i torsdags morse. Om man äger en bil är det ingen sträcka, men jag brukar vanligtvis knappt få ihop så många mil på ett år. Gillar att köra bil! Men vad trött man blir. Men värt när man kan svänga förbi Ikea bara sådär, plus lassa hela bagageutrymmet fullt med toalettpapper, tvättmedel, schampo, tvål och annat som är ett helvete att släpa utan bil. Nu har vi bunkrat för vintern så att säga.
Om du akut behöver köra tillbaka till Stockholm från sommarstugan, pga viktigt möte, och planerar att sova en natt i lägenheten innan du åker tillbaka till sommarstugan igen: TA MED DIG NYCKLARNA! Du blir hemlös annars.
För att underhålla hjärnan med något annat tänkte jag förklara lite mer kring vad jag finner är så märkligt med det här. Och förresten - tack för alla svar! Jag har funderat en sväng till och tror nog att det är det arrangerade jag tycker är så märkligt. Att man inte försöker att antingen få en bra bild på objektet (byggnaden, utsikten, statyn etc) utan människor, eller får en vettig bild (avslappnad och naturlig, levande) på människorna som är med. Om man inte tycker att objektet är något att visa upp, utan att man måste tjonga in en människa som står uppställd framför, varför tar man då ens en bild? Och om du vill ha både och, varför inte försöka få en naturlig och fin bild? Att mixa ett försök till porträtt och att visa upp vad man vill visa upp gör ju dessutom att det konkurrerar med varandra. Men självklart finns det situationer som är helt baserade på att människor är med, och de är oftast de bästa. Om de är naturliga. Nu är jag långt ifrån en mästerfotograf, men tänkte illustrera vad jag menar med några egna bilder från resor.
Vill bara förtydliga att det inte är ett dugg synd om mig. Jag är bara väldigt, väldigt trött både fysiskt och psykiskt just nu. Men det rättar till sig snart.
Vaknade ungefär fem gånger under natten på grund av ond blåsa i munnen.
Vaknade inte när klockan ringde. K fick väcka mig.
Gick till fel utlämningsställe när jag skulle hämta hyrbilen. Att springa en kilometer i vinterjacka klockan 08.15 är inte min favoritgren.
Höll inte på att komma ut ur Stockholm eftersom de byggt om och vägrar skylta mot E4:an. Tack appen Waze.
Missade att svänga av i Uppsala och var tvungen att börna upp mot Sundsvall en bit. Visserligen bara några kilometer, men ändå.
Bytte om på en parkering.
Begravning.
Kom till sommarstugan och hittade återigen råttskit i alla lådor i köket. Precis som förra året.
Och precis som förra året öppnar jag nu en flaska vin istället för att städa bort skiten.
Trött.
Det här är en uppriktig fråga.
Ni som fotograferar på resor och alltid (eller ofta) har en av resenärerna med i bild framför hus, kyrkor, sevärdheter etc. Varför? Vad är anledningen? Jag har funderat och funderat och kommer själv fram till tre möjliga svar:
1. Bevisa att man faktiskt var där. Som att det inte är riktigt, riktigt säkert att man verkligen stod där nedanför Eiffeltornet i Paris om det inte är så att någon i resesällskapet också är med i bilden. Känns som ett märkligt svar, men möjligt.
2. Normen. Att man faktiskt inte tänker sig för. Att alla "alltid" fotograferat så. Kanske grundar sig i då det faktiskt fanns begränsat med film i kameran, att det var dyrt och krångligt att framkalla och att man därför vill klämma in så mycket som möjligt?
3. Att det är roligare att titta på ett fotografi med människor. Det här svaret är väl visserligen sant, men jag förstår inte varför man inte då tar en bild på det man vill fotografera och därefter en bild på personen i fråga. Annars blir det ju bara något halvdant mishmash.
Kommande vecka kommer att bli hektisk. Tisdag, onsdag och torsdag ska jag vara någonstans klockan 08 på morgonen. Vissa av dagarna tar det ungefär en timma att komma dit. Eftersom min dygnsrytm är lite förskjuten nu när jag vanligtvis jobbar ca 09.30-19 (eller 20...) och är världens mest morgontrötta människa plus tar ungefär hundra år på mig varje morgon krävs nu en viss planering för att inte vara stressmonster. Så jag har valt kläder till alla dagarna, hängt fram varenda lite pryl inklusive underkläder så jag slipper tänka minsta lilla. Känns mycket bra. Andra söndagsnöjen man kan roa sig med är att nästan svimma av bakfyllehunger samt bråka med sin bror via sms. Konstruktivt så det skriker om det.
Mina föräldrar har varit på snabbvisit. Vi har en gran i bilen! sa mamma när vi åt middag. Jag hade inte ens hunnit börja tänka på gran i år, men blev väldigt glad. Varje år hoppas jag att någon av våra grannar ska härma oss och ha en fin adventsgran på balkongen, men det händer aldrig. De kör sina fula ljusslingor som vanligt. Är visserligen väl medveten om vår lyx i att kunna få hemkörd en gran direkt från vår egen skog, men slutar ändå aldrig hoppas. För det är ungefär 10000 gånger mysigare med en gran på balkongen än en ljusslinga. Och what's up med blåa slingor? Usch.
Jösses så kallt det är i vår lägenhet. Min standardoutfit hemma är alltid: tofflor, fleecetröja och filt så fort jag sitter ner, men utöver det har jag vetekudde och mängder med te. Ändå blir jag inte varm. Och det är inte börjar-bli-sjuk-frysa heller. Det som komplicerar hela situationen är jag vill kolla på tv. För att göra det utan störningar behöver vi hänga ut bordsantennen genom fönstret. Då behöver fönstret vara öppet. Inte helt bra.
Grottar fortfarande i arkivet. Skrattade högt tre gånger till mitt Best of 2010-inlägg. Herregud, förra året var ju JÄTTEKUL. Eller åtminstone: jag skrev rätt skoj faktiskt. Man får tycka det. Finns för övrigt ett sånt inlägg för alla år jag bloggat här, de länkarna hittar ni här.
Ska du ha den där? utbrast K när jag drog fram min gamla vinterjacka från garderoben. Det var nollgradigt ute och jag vägrade frysa, samtidigt som jag vet att om man väl tagit på sig vinterjackan åker den inte av förrän det blir vår ute. Fast 2009 hade jag iofs vinterjackan på mig i juni. Och ändå frös jag, vill jag minnas.
Hur mycket jag än vill slippa prata väder, höst och mörker så påverkar det. Mycket. Mer än bara "åh vad trist att det är mörkt". Måste faktiskt ta och kika på någon solresa snart, kommer kanske inte överleva till våren annars.
Det här blir ju jävligt meta och kryptiskt, men ändå. Sen jag startade blogg under helt eget namn, där jag skriver mycket om sånt jag inte skriver om här (t ex kommunikation) har det bara rasslat till. Bloggen har inte ens funnits i en månad och hittills: inbjuden på evenemang som gästbloggare, frågor om intervjuer i branschtidningar och konsultuppdrag. Okej. Jag vet inte om jag mest ska dansa glädjedans eller hålla mig till att inte ta ut glädjen i förskott, så jag kör båda. Varvar var femte minut ungefär.
Ni vet när det bara kryper i kroppen och man är oförklarligt ARG? Så är det idag. Måste ta en promenad, eller nått.
Och hittar den här bilden. Jag tror att den där halsduken fortfarande finns kvar. Även mössan.
Men gud vad roligt det är att gräva i sitt egna bloggarkiv! Hittade till exempel det här snart fem år gamla inlägget som jag helt glömt bort, inklusive allas upprördhet över mitt utseende på bilden. Det innebär för övrigt att det inom ett par månader är sju år sen jag träffade K för första gången. Det är nästan läskigt länge. Sen hittade jag inlägget om när vår gran tog livet av sig. Det är en historia som vi fortfarande gillar att berätta. Och sen rattade jag in på min bloggserie "onödigt vetande om egon". Kanske borde ta upp den igen, det fanns ju fullt av vettig information där.
När jag läste det här inlägget kom jag och tänka på när jag rotfyllde min tand. Skräcken. Hur panikslagen jag var den där dagen då tandläkaren berättat att jag behövde en rotfyllning. Hur jag insåg att det låg på topplistan över värsta-saker-någonsin-jag-aldrig-vill-utsätta-mig-för. En obeskrivlig skräck jag sällan upplevt innan, eller efter. Kan fortfarande inte riktigt förstå min panik, min rädsla, min skräck. Men jag gjorde det ju, jag rotfyllde. Och jag är fortfarande så jävla stolt över det, över att jag vågade göra något som jag var helt maniskt rädd för att göra. Klapp på axeln till mig själv, snart fyra år senare.
Jag har haft en fin dag idag. En sån där dag då man både hinner jobba och få undan saker, samtidigt som man äter lunch med en vän, fikar med en annan och får massage av en tredje. Och ändå hinner hem och äta middag innan klockan slår 21. Det var väl mest det jag ville säga.
Nu är jag inte helt säker här, men enligt mitt minne som vanligtvis är ganska bra så har jag aldrig tidigare gråtit till ett tv-program som inte varit fiktion. Ikväll grät jag tre gånger till Uppdrag Granskning. "Starkt reportage" är väl en så kallad underdrift. Titta på SVT Play om ni missade.
Men det här med att jag totalt missat att P3 Dokumentär kört igång igen för säsongen? Jag ÄLSKAR P3 Dokumentär och har antagligen bloggat om det en miljard gånger. Bästa någonsin var när vi åkte tåg till Italien (och tillbaka...) och jag och K maratonlyssnade på dokumentärer. Samtidigt alltså. Sitta mittemot varandra och kika ut genom fönstret på Europa som susar förbi samtidigt som det pratas om tvångssterilisering i lurarna - helt underbart. På riktigt.
