1. När man köper smågodis och tjejen bakom kassan i godisbutiken utbrister Är du inte godissugen? och förklarar att så lite godis som jag köper är ovanligt och att jag är mycket, mycket duktig som inte köper mer.
2. När kompis ringer och frågar vad jag gör, svarar Jobbar! och han utbrister Vad duktig du är! på fullaste allvar.
Suttit i dagar och försökt lösa ett problem. Problemet bestod i att inte riktigt kunna hitta ett logiskt informationsflöde. Jag har slitit mitt hår, kommit på dellösningar en halvtimme före midnatt, insett dagen efter att det inte funkat, ignorerat skiten, skrivit, printat ut material, skrivit, suddat, stirrat på text. Efter fyra dagar ställer jag mig vid white boarden och ritar upp lite ditt och datt och plötsligt bara: såhär ska det ju vara! och så faller allt på plats.
Föll ju typ på målsnöret gällande att blogga upp bilder från vår resa tidigare i år. Fatta att vi var där i februari och mars, det är ju typ hundra år sen. Anyway, har några få bilder kvar att redigera men tänkte ge mig själv en spark i arlset genom att blogga upp del tre, näst sista delen. Och den är helt tillägnad Carmel by the Sea. Vi bodde på detta lilla fantastiska ställe i två nätter, och är det någonstans jag kan tänka mig att bo som pensionär är det här. Jösses.
Om ni vill köra en recap på vad vi gjorde tidigare finns det här:
San Francisco, del 1.
San Francisco, del 2.
San Francisco, del 3.
San Francisco, del 4.
Road trip, del 1.
Road trip, del 2.
Men nu, Carmel by the Sea. Alla ord överflödiga.
Jenny skriver om att vara nära döden. Det är lite läskigt. Man har ju, åtminstone teoretiskt sett, varit i riskzonen några gånger. I praktiken vettefan, och tror inte att jag vill veta. Tänker spontant på när taket rasade ner över mitt skrivbord på mitt gamla jobb, och hantverkarna som redde upp skiten efteråt förklarade att om någon, dvs jag, funnits på plats hade den personen kanske varit död nu. Eller när jag stod på bromsen i helgen efter att en älg helt sonika traskade upp på vägen två meter framför bilen. Rätt tacksam över att våra vänner strax innan förmanat oss ungefär tio gånger om att kör försiktigt hem på skogsvägen, det är galet mycket djur på vägarna här! och att jag därför bara puttrade på i 40 kilometer i timmen. Och så tänker jag på mina vänner som satte sig i en bil den där midsommarnatten för tio år sen och brakade rakt in i ett träd och inte hade en chans att överleva.
Ja, ni vet: sol, vänner, frukost utomhus, årets första dopp (jag tittade på), sillunch, grilla, kubb, en liten raggarrrunda mitt i natten för att titta på de fulla ungdomarna och fest till framåt småtimmarna. Tills alla unisont bestämde sig för att gå och lägga sig klockan 03. Bjuder på en bild där jag är med och bygger det eminenta spelet "Beer dice" med hjälp av gladpack. Poserar snyggt och så vidare.
Vi tittade på en lägenhet igår. Med helt jävla magisk utsikt över vatten, bro och park. Utöver det magiska var det en fin lägenhet, den bästa vi tittat på hittills. Men den kostade väldigt mkt mer per månad än vad vi betalar idag. Hade ju kunnat vara värt det så att säga, och vi blev ju inte mindre pepp när vi efteråt gick ner till kajen och satt vid bryggan i solskenet, räknade antalet vänner vi känner i närområdet (sju par), insåg att båda kan gå (!) till jobbet därifrån och så vidare. Plus att vi träffade en bekant som hyllade hela området oändligt mycket. Så vi gick hem och funderade. Och insåg att:
1. Det hade varit värt de där extra pengarna per månad om det inte var så att de byggde ett hus tvärs över gatan som skulle skymma precis all utsikt. Ny utsikt: grannens vardagsrum.
2. Vi vet inte om vi tänker lite väl mycket gräset-är-grönare-på-andra-sidan med att flytta närmare stan.
3. Vi pallar inte riktigt att ta det beslutet nu och flytta om en månad.
4. Jag är sugen på bil. Det går inte så bra att ha det där, plus att nya hyran skulle äta den möjligheten rent ekonomiskt.
Så jag loggade in idag på bostadsförmedlingen för att tacka nej. Och insåg att vi stod först i kön. Först i kön för att få ett hyreskontrakt en tunnelbanestation utanför tullarna. Men vi tackade nej. Vi kommer fortsätta kolla. Vi kanske gjorde fel. Vi får se.
Även jag kan vara spontan ibland. Om två veckor befinner jag mig på Kanarieöarna! Sällskapet? Ingen mindre än Linn. WIHOOOO!
Har en vit-och svartmönstrad klänning idag. Enligt kollega är den zebra-mönstrad. Han uppmanade mig därför att Håll dig borta från vilda djur, speciellt vargar, eftersom vi vill att du ska överleva dagen.
Ibland sover jag knappt. Ibland står jag framför spegeln på toaletten och funderar om det här är så bra det blir, det hära livet, om det här liksom är någon slags höjdpunkt. Ibland fattar jag att det inte alls är så, utan att jag kan välja åt vilket håll jag tror att höjdpunkter finns fast jag inte har någon som helst jävla aning. Ibland är jag så bensäker på vad jag vill för att fem minuter senare få panik och inse att det inte alls är vad jag vill, utan vad som förväntas att jag ska vilja. Ibland gråter jag när jag går hem från tunnelbanan. Ibland känner jag mig så tom att jag vill lägga mig ner och sova i hundra år. Ganska ofta ber jag K hålla om mig bara för att jag kanske exploderar annars, och så håller han om mig och säger att allt blir bra. Ibland förbannar jag min förmåga att aldrig vilja vara still, alltid vilja framåt, alltid förbättra förbättra förbättra. Ibland önskar jag att jag kunde njuta. Ibland känner jag mig on top of the world, som när två fina kollegor har en diskussion när jag sitter bredvid om hur mycket de älskar att jobba med mig och att jag är så förbannat smart och bra. Ibland hatar jag mig själv för att det jag gör varje dag och får betalt för är så himla viktigt för mig. Ibland vill jag stanna tiden och bara fortsätta njuta av lugnet, som när vi är på landet och allt bara är tyst. Ibland älskar jag mina vänner så det gör ont, som när de låter mig ligga på en soffa en hel kväll och gråta över att jag fan inte vet någonting. Ibland tror jag inte att jag skulle överleva om jag inte fick prata prata prata och analysera. Ibland säger jag åt mig själv att rycka upp mig, min jävla fjant. Ibland undrar jag vad magkänsla är och vart fan facit finns. Ibland tänker jag på pepp-sms om att "Lyft dig där du är, sluta lyssna på andra" och lyckas lyfta mig själv och skita i andra. Ibland önskar jag att någon gav mig order som jag bara kunde utföra och så skulle allt vara frid och fröjd och livet happyhappy. Varannan timme, ungefär, tänker jag på hur lyckligt lottad jag är.
Ibland vill jag bara ställa mig och skrika rakt ut.
Ibland står jag på en stol på balkongen och försöker fotografera hur vackert vi bor.
De senaste veckorna har det varit mycket snack om att jag kanske behövde åka till Silicon Valley igen. Det låter som världens jävla lyxproblem, men att behöva sitta tolv timmar på ett flyg dit, jobba i tre dagar och sen tolv timmar hem igen är liksom inte lyxigt någonstans. Framförallt när man åker för att lösa problem i modell större, inte för att göra roliga saker. Förutom att det är kul att kunna säga att Jag ska en sväng till Kalifornien och jobba bara. Eventuellt hade jag behövt landa på Arlanda klockan 07 på midsommaraftons morgon. Jag tänkte såhär: Nä, helst inte.
Det fina var att det löste sig. Så, istället för att panikpacka ikväl och åka till Arlanda imorgon bitti så dricker jag nu ett glas vin, inväntar fotboll och längtar efter sovmorgon imorgon.
Och nu insåg jag just att jag helt glömt av att blogga klart foton från vår resa som vi gjorde i Februari/Mars. Alltså, jag ÄR snabb, men inte på allt. Återkommer.
"Kanske en sån där vit grönsak? I blad du vet. Blomkål!"
Jorå, folk brukar kalla mig smart.
För att vara en person med "förhöjd risk för karies" är jag så SJUKT jävla nöjd med att trippa ut från tandläkaren utan hål för tredje året på raken. Jag som var övertygad om att jag skulle få rotfylla igen, men ICKE! Inga hål! Lyckan!
Tanken var ju att vi skulle på kalas idag. Jättefint kalas. Men min kille vaknade sjuk. Själv hade jag huvudvärk från helvetet som toppades med att jag fick min mens och därmed även mensvärk från helvetet. Upptäckte i samma veva att alla tamponger och whatever man nu kan använda var slut. Totalt slut. Letade i alla väskor, lådor, överallt. Schlutt! Och eftersom min kille som sagt var sjuk fick jag helt enkelt ta cykeln till affären för att införskaffa blodstoppande grejer. När jag väl kom till butiken var jag så illa däran att jag var på vippen att svimma och kräkas samtidigt. Inte helt optimalt tillstånd. Lyckades ta mig hem helskinnad och däckade i sängen, fullproppad med ipren. Fem sekunder senare kom åsk- och hagelstorm förbisusandes och jag somnade.
Det är ju ändå lite intressant hur man liksom tror att livet peakar NU och allt därför måste göras NU, annars kommer det aldrig hända. Jag är trettio år gammal, och sannolikheten att jag lever i fyrtio, femtio eller kanske sextio år till bör ju ändå vara rimligt stor.
Någon postade en kommentar igår på Facebook om att Bobbys mamma släpps fri i höst efter ett sex år långt fängelsestraff. Att sex år inte kan vara tillräckligt. Jag frågade "Vad skulle vara tillräckligt?" och plötsligt blev det tyst. För är det inte just det som är det kluriga när vi ska bedöma vad som är ett tillräckligt fängelsestraff för ett hemskt brott - det kommer aldrig att kännas tillräckligt, oavsett vilket straffet skulle vara?
På AW ikväll, massor med folk. Känner igen en människa som stegar fram och bara "jag känner igen dig" och inom kort har vi lyckats lokalisera vår gemensamma kompis som är den gemensamma nämnaren. Och att vi träffades en gång för ett år sen. Därefter fäller han den klassiska kommentaren "Men vänta nu, vi är ju dessutom kompisar på Facebook!" och så kramas vi.
Häromdagen fick jag frågan vad jag pysslar med i Stockholm utöver att jobba. Blev helt ställd, för jag minns liksom inte. Jag gör ju massa grejer, men vad? Så nu tänkte jag vara snäll mot mitt minne och köra en recap av vad jag gjort utöver jobba äta sova diska städa etc sen den där helgen jag bloggade om som var väldigt alkoholfylld. Minnesövning alltså.
Måndag: Tränade
Tisdag: Galen barrunda, där jag inte direkt brukar hänga: bistro Jarl, Teatergrillen, Lilla Baren, Riche, Sturehof
Onsdag: Lite trött. Möten till sen kväll.
Torsdag: Kollade på tv.
Fredag: Fick middag hos fin vän.
Lördag: Brunch med vänner och en film på kvällen.
Söndag: Städade och fick besök.
Måndag: Träna
Tisdag: Åkte till landet, klippte mig och åkte på 30-årsfest.
Onsdag: Halvdöd hos mina föräldrar pga för lite sömn
Torsdag: idag! Ska på fotokurs!
Fredag: Någon slags AW.
Lördag: Bowling och middag
Söndag: Hälsa fint barn välkommen till världen med ett kalas
Jaha. Sammanfattningsvis: Jag träffar mina vänner rätt mycket. Och en och annan festlighet. Hobby: träffa vänner. Ändå rätt fint!
Jag sov bra inatt! Lite religiöst ögonblick att vakna imorse och bara Vänta nu, är jag UTVILAD?. Och jag vet, jag vet, alla stackars småbarnsföräldrar och alla andra att det är inte många som faktiskt får en god natts sömn varje natt. Men. De senaste veckorna har liksom sett ut såhär:
1. Jävligt tuffa veckor generellt
2. Inte kunnat somna förrän 00.30-01 varje natt
3. Vaknat mellan 03-04 varje natt och därefter minst en gång i timmen fram till 06-07. Och då menar jag VAKNA, inte bara vända på sig och somna om.
4. Vakna med huvudvärk varje morgon.
Så, nu njuter jag.
Alltså, jag vet att det är överflödigt att ens nämna skiten. But still: vädret. Men! Det var mer än värt att ge sig ut i helvetet för att bruncha i tre timmar på Urban Deli.
När man har en förbannat jävla dålig vecka orkar man verkligen inte kolla instagram.
