Tänkte även kika lite närmare på att boka en resa till mig och K till Singapore i vår. Och därifrån åka ut på någon trevlig liten ö och solabadagöraingenting en stund. Låter ju okej. Märkligt hur bara tanken på såna saker gör att allt känns lite bättre, lättare och roligare. Häpphäpp!
Är visserligen lite tveksam till att det blir någon solsemester med +20 grader i UK i december, men spela roll! Jag och Jenny drar och hälsar på Inte skyldig. Kommer bli så jättebra att det är helt otroligt. Redan på förhand.
Alltså. Insåg just att det är rätt rimligt att anta att jag ska jobba i 35 år till. Jag har levt i 30. Sjukt.
Det är typ vinter nu. På ett sätt tycker jag det är mysigt. Hellre det här än +5 och grått regn. Men. Men men men det blir inte så kul när mamma skickar mms från Medelhavet och meddelar att det är 27 grader varmt och hon snart ska bada i havet. Jag är avis! Måste boka någon resa snart. Måste.
Jag är väldigt stel och kort i musklerna på baksidan av låren/svanken. Vet icke varför. Anyway, det har gjort att jag, trots 4 års utövande av yoga, inte kan göra vissa enkla saker. Till exempel stå med raka ben, böja mig framåt och nå golvet med händerna.
Men så händer det. Jag kör lite yoga framför tvn och plötsligt står jag där, framåtböjd med raka ben och når golvet med fingertopparna. FRAMSTEG! Och ja, jag vill tro att det är det mer frekventa yogandet (även om det är framför tvn) som gjort det här. Plus att det var kväll såklart, mycket smidigare på kvällarna. Men ändå! Blev så glad.
Jag läser väldigt mycket just nu. Allt är lättsmält, men vad spelar det för roll? Idag har jag t ex läst ut en 400 sidor lång bok. Älskar när det är så.
Jag är i ett läge då jag har rätt kasst självförtroende av olika anledningar. Vet att det är en dipp, vet vad det beror på etc. Men det gör komplimanger extra värdefulla (och då är jag ändå generellt lite för överlycklig för varje komplimang i normala fall). Så, när jag sur som fan kommer in till kontoret en fredag som denna och min kollega inleder med "Hej, du som är så otroligt allmänbildad, har du..."och plötsligt lyser jag som en liten sol och bara TACK! Vilken fin komplimang! Och hör inte alls hans fråga.
En av de fina grejerna med att det finns smartphones nuförtiden är att kontrollfreaket (jag) inte behöver kolla upp exakta adresser och sånt innan man ska iväg till ett möte. Bara att veta i ungefär vilken riktning man ska, ungefär tidsuppfattning och sen kan man använda kartorna för att hitta ända fram. Jag älskar det och det har på allvar gjort mig mycket lugnare eftersom jag flänger en hel del i Stockholm.
Tills jag uppdaterade till iOS6. Dagen efter skulle jag på ett mycket viktigt möte. Mycket viktig. Kartfunktionen skickade mig en kilometer fel. Paniken när jag sprang omkring i ett område jag inte kände till och bara inte kunde hitta stället jag skulle till. Fram kom jag, efter att ha stoppat en taxichaufför, men innan dess alltså. Fifan. Jävligt försenad blev jag också, inte helt okej med ursäkten "kartan visade fel". Några dagar senare skulle jag på ett annat viktigt möte. Då ville kartjäveln skicka mig 500 meter åt fel håll och på fel sida vägen, men jag var smart nog och dubbelkollade via en annan kartapp och hittade rätt.
Nu är jag überförsiktig. Imorse var jag därför 30 minuter tidig till ett möte där jag var lite osäker på vägen. Herregud vad livet har blivit komplicerat igen.
Ser ni Torka aldrig tårar utan handskar? Om inte - gör det för sjutton! Dessutom har Homeland säsong 2 börjat. Jag micket glad på måndagar va.
Att inte kunna blogga om saker. Jag hatar det. Mitt liv är nämligen som en såpopera just nu. Nya, oväntade saker varje dag. Helt crazy!
Och jadå, det här är den värsta sortens blogginlägg/statusuppdatering som finns. "Åh, värsta grejerna händer men jag kan inte säääääga något".
Ja. Jag vet. Skit.
Jag hade varit i lilla stugan och chattat med folk som ringde till brorsans BBS. Det här var före Internet. Min brorsa var hos hans flickvän några mil bort. Mamma och pappa var inte heller hemma. Eftersom jag var mörkrädd sprang jag från stugan in till huset så fort jag bara kunde. Snön knarrade och jag la märke till att det var nedsläckt i pappas stora loge. Det var beckmörkt överallt. Det här var ju så mycket på landet man kunde komma, där gatlyktor inte fanns, och vår enda granne var inte hemma.
I köket började jag plocka fram ingredienser för att laga chokladbollar. Jag var ensam hemma! Jag kunde göra vad jag ville! Jag kunde äta alla chokladbollarna själv! I köket stod snabbtelefonen, den som man med ett enkelt knapptryck kunde ropa efter pappa i logen eller efter brorsan i hans lilla stuga. Av någon anledning som jag fortfarande inte vet tryckte jag in alla möjliga olika knappar och sa Hejhejhej hejhej hej HEJ. Tills det knastrade till. Och någon svarade.
Heeeeeeeeeej.
Jag stirrade på snabbtelefonen. Kanske i fem sekunder, kanske i två minuter. Vem i helvete svarar? Vem i helvete svarar så? Och varför? Om det var en vettig människa hade personen svarat ett frågande Hallå? Inget annat. Svaret var avlägset, långt borta, svagt. Men det var någon som svarade.
La mig på golvet. Kröp till kökslådan och tog en kniv. Kröp till ytterdörren och var livrädd. Livrädd livrädd livrädd för att en galen psykopat hade tagit sig in i pappas loge och nu inte bara hade svarat när jag ropat på snabbtelefonen utan dessutom fattat att någon var i huset och nu skulle han MÖRDA mig. Livrädd. Låste ytterdörren så snabbt jag bara kunde utan att titta ut genom fönstret. Kröp till vardagsrummet. Satte mig under skrivbordet med kniven i handen. Vågade fortfarande inte titta ut genom fönstret. Skräcken över att se någon stå där var outhärdlig bara i tanken.
Efter några minuter vågade jag sträcka mig efter telefonen och jag vågade ringa till min brors flickväns föräldrar och fråga efter honom. Det här var även före mobiltelefonernas tid, så jag kunde inte nå mina föräldrar på något sätt. Min brorsa tyckte jag var fånig. Han menade att det säkert var vår granne som var hemma i alla fall, trots att deras hus var helt nedsläckt en mörk vinterkväll. Att vår snabbtelefon på något sätt lyckats koppla in sig på grannarnas linje. Jag trodde inte på honom. Vem svarar så? Vem svarar Heeeeeeeej? Vem fan gör det?
Sen gick en timme av skräck innan brorsan kom hem. Jag minns inte den här timmen, men jag tror att jag befann mig på övervåningen hela tiden. Med en kniv. Och telefonen i högsta hugg.
Har fortfarande ingen aning om vem som svarade. Men jag hatar snabbtelefoner.
Om det var någon som såg en person hysteriskt gråta på Fridhemsplans tunnelbanestation vid lunchtid häromdagen så var det mig ni såg. Och om någon såg en person lyckligt utbrista It sounds like a great challange! och jämfotaskutta lite av lycka utanför en matbutik i en av Stockholms förorter tidigare idag så var det mig ni såg där också. Upp och ner. Hela tiden. Hoppas att jag landar snart.
Vissa dagar skulle det vara enklare att dra ett jävla täcke över huvudet. Men jag är åminstone arg snarare än uppgiven, och enligt personer i min närhet är det bra, för då blir du konstruktiv. Fan vet, men det låter ju positivt.
Fredagskvällen var en sån där magisk kväll. En sån där som börjar med ett "men vi går väl dit och tar en öl iaf, så får vi se sen?" och slutar i skrattfestival och en helkväll som var så förbannat jävla rolig. Rent ut sagt. Det här var ledorden för kvällen:
