Det finns inte så mycket att skriva om nu. Jag gör ungefär detta: äter godis, jobbar, sover, äter, träffar vänner. Längtar efter sommaren också. Vi ska till Gotland en hel jävla vecka, och stugan ligger precis vid havet. Det känns så lyxigt och jag känner mig så stolt för att vi redan i april ba: nä, men styra upp semester kanske? Och så fixade vi det. Jag är inte bra på att spontana fyra veckors semester. En eller två måste vara lite uppstyrda.
Imorgon har jag varit snusfri i tre veckor. Tre! Det är nog bara en nikotinist som kan förstå hur bra jobbat detta är. Det värsta börjar släppa. Jag tänker inte på snus HELA tiden, t ex. Och det är ju bra. Jag tror jag ska köpa mig en ny, snygg väska från Sandqvist som tack till mig själv.
Som jag saknar snuset. Livet känns hela tiden lite mindre vardagslyxigt. Besvikelsen varje gång jag inser att nä, ingen snus efter frukost. Ingen efter lunch, ingen till kaffet. Ingen när jag måste koncentrera mig som fan för att kreera stordåd på jobbet.
Och det i sig är ju tecken nog på att sluta var en förbannat bra idé. Men det gör inte att det är mindre jobbigt.
Cinderallys bönbiffar. Vi åt med klyftpotatis och guacamole till. Okej, jag kommer kanske tröttna om jag äter det varje dag, men det kommer definitivt bli återkommande hemma hos oss. K, som hatar både bönor och tomater utbrast Det här var ju skitgott! Bättre betyg än så är svårt att få.
Nu är jag proppmätt.
Igår bestämde jag mig för att sluta snusa. Rakt upp och ner. Så nu har jag inte snusat på cirka 20 timmar. De första 15 timmarna gick okej. Nu är det värre. Herregud så jag vill SLÅ någon eller något.
Jag har slutat förr, jag vet att det är ett helvete. Och ja, det är svårare att sluta snusa än att sluta röka eftersom nikotinberoendet är så mycket större hos en snusare. Alltså: det är synd om mig nu.
Jättesynd.
Arg är jag också. Sa jag det? Och känner mig typ lite full fast jag är spiknykter.
Vi åt frukost på McDonalds två dagar av fyra. Att inte kunna äta bröd i Paris gjorde ont i hjärtat och magen kurrade. Dessutom var så mycket stängt. Och mitt vanliga säkra kort, Starbucks, hade inte ens ägg till frukost, bara bröd bröd och lite frukt. Jag behöver mkt mat. På ett par ställen förklarade jag att jag inte kunde äta vete och därmed inte deras typ av frukost. De tittade på mig som att jag var allvarligt sjuk. Skräck och medlidande i ett. Jag har nog aldrig saknat bröd så mycket som i Paris.
Vet inte riktigt vad som hänt med den här bloggen. Det går sakta utför och jag har tappat orden. Känns det som. Det är trist, tycker jag.
Jag älskar verkligen dokumentärer om brott, straff, journalistik kring brott och hur saker och ting kan gå snett ihop med de ämnena. Det är så förbannat intressant och avspeglar så mycket annat i om hur ett samhälle fungerar. Hello klyscha, men det är så. Sådetså. Igår blev jag helt till mig när jag såg att kvällens Dox-dokumentär handlade om "The Central Park Five". Fem unga killar som blir dömda för ett brott de inte begick. Dokumentären ligger tillgänglig i sex dagar till, så det är bara att sätta fart och titta.
Om ni inte har sett Dox-dokumentärer förut så är det kortfattat världens bästa dokumentärer som SVT köper in, oavsett ämne. Har ni inte sett Metallica-dokumentären kan ni fortfarande se den, den var sjukt bra. Och då gillar jag inte ens Metallica.
