rapport från bebisbubblan.

Hej på er.

Vet inte riktigt hur jag hade tänkt mig livet direkt efter att ens barn har blivit fött, men jag hade kanske inte räknat med allt jävla fysiskt krångel som uppstod. Som en käftsmäll, utöver det att kroppen i sig kändes och känns helt överkörd. Och så en triljard hormoner på det och att jag från början var så urless på att gå omkring här hemma som ett paket utan att kunna göra något (för er som inte minns: jag tyckte tolv dagar över tiden var närapå tortyr) har inte skapat den mest stabila människan just. Jag alltså. Mycket instabil. Mycket ledsen ibland. Mycket trött mest hela tiden. Mycket känslor. Läkare och sjuksköterskor har tittat strängt eller snällt på mig och sagt att jag måste låta andra ta hand om mig nu. Vila mycket. Äta mycket. Det är ungefär det jag hatade den sista tiden med graviditeten, att viiiiiila och äta. Så jävla tråkigt tillslut. Jag vill inte detta just nu, jag vill vara pigg och alert och gå långa promenader och ha ett vardagsliv och känna mig bra och som en människa som uträttar något varje dag. Längtar tills allt är mer stabilt.

(Obs: har byggt världens finaste bebis och har världens bästa pappa till världens finaste bebis, samt världens bästa vänner som lyssnar och hälsar på mig trots mitt ältande och att jag kanske luktar lite illa, samt en mamma som just nu har typ ett mål i livet: att ta hand om mig. Det är jag tacksam för, så det gråter jag också för litegrann då och då).

Vi hörs.

Hälsningar,
Hon som igår släppte ut håret för första gången på sex veckor ungefär (har alltid uppsatt hår hemma) och både jag och K bara: VAD LÅNGT HÅR JAG HAR FÅTT bara sådär.