en helt vanlig dag*.

Bebis vaknar förbannad som ett litet bi någonstans mellan 05 och 06. Vi ammar i sängen och slumrar en stund. Sen är han galet glad eller galet arg på sitt bajs. Lite femti-femti där. K går upp och byter och jag får sova en halvtimme eller timme till. Vid 08 går jag upp och äter frukosten som jag gjorde i ordning kvällen innan. Tre mackor och ett kokt ägg. Bebisen hänger i babygymet och jag sitter bredvid och äter.

När bebisen lackar ur igen är det dags att amma igen. Byta blöja, tvätta bebis, klä på bebis. Och så är han vaken en stund och sen samma visa igen. Jag kanske hinner duscha här någonstans. Kanske. När vi ammar surfar jag eller kollar en tv-serie.

Runt lunch ger vi oss iväg på dagens äventyr eller går en promenad. När vi promenerat kör jag ut barnvagnen på balkongen och bebisen sover göttigt i ett par timmar. Jag äter lunch, vilar och gör ngt hemma. Typ tvättar eller diskar.

När han vaknar är det maraton-amning på minst en timme som gäller. Byta blöja, hänga lite, amma igen. Sen kommer K hem och han hänger med bebisen och vi försöker gemensamt fixa mat och allt som man gör hemma en kväll. Det ammas och byts till pyjamas och skriks lite och vi försöker natta. Runt 21 sover bebis gott fram till ungefär 02-04 då vi ammar. Jag går och lägger mig 22, 23 som senast. Efter första amningen sover vi ett par timmar till och så börjar dagen om.

Så, då vet ni det.

* Lär ändra sig inom en halvtimme eller så.

helgen då vi hann med allt.

En fördel med att ha kiddo är ju att dagarna blir så mycket längre, dvs man hinner mycket mer. Denna helgen alltså, helt underbar. Vi kollade på den första filmen på månader (Gravity), åt massor med godis. Badade bebis, åkte vilse till Ikea och bråkade på en busshållplats någonstans vid Skärholmen. Tillbringade fem timmar på Ikea och överlevde. Köpte massa prylar som vi fick hemlevererade. Våra grannar slash Ks bror med familj kom över och lördagshängde. Jag promenerade i solen, bakade bröd och matlådor. Fick besök igen och så möblerade vi om lite också. Och pussades. Viktigt att pussas.

nöden har ingen lag.

Här sitter jag vid utemöblerna på tag själv-lagret på Ikea och ammar.

där tänkte jag ju lite med amningshjärnan så att säga.

Promenerade från Zinkensdamm till SÖS idag. Med barnvagn. I snöstormen. Varför? Tyckte det skulle vara enklare än att åka den lilla omvägen via Slussen --> Skanstull. Jag blev dyngsur på kuppen och mascaran rann ner på hakan. Men visst, jag slapp åka hiss i tunnelbanan ett par gånger extra.

(Och så har jag slagit någon typ av rekord i antal blogginlägg på en dag! Wooop!)

tacktacktack.

Läste igenom lite blogginlägg jag skrivit de senaste månaderna och inser att ni är så många som skrivit fina kommentarer och peppat mig och som jag inte har svarat på. Skäms lite för detta. Så här får ni ett gemensamt tack:

TACK! Ni är fina och snälla.

flickor gånger sex.

Igår var för övrigt första dagen då jag kände att jag ville kolla på tv-serier. Lite sådär som man tror att klyschan är fast den inte riktigt är så. Så jag kollade på sex avsnitt av Girls och gick från att tycka att säsong tre inte var så bra till att längta efter en ny säsong samt en resa till New York.

skenet bedrar?

Idag var jag på efterkontroll hos barnmorskan som vi hade under hela graviditeten. Så märkligt att vara tillbaka och se alla gravida sitta där i väntrummet, som jag själv gjort tiofemton gånger, men istället sitta där med platt (nåja) mage och en bajsande bebis i knät. Som att hundra år passerat. Vi pratade om allt som varit och hon menade att jag ändå verkade så lugn och säker med bebis. Det är flera som sagt det, vid olika tillfällen, att jag verkar lugn. Säker. Stabil. Ibland har jag fått höra det i andra sammanhang också, till exempel vid jobb där jag varit så absurt nervös och hispig innan och sen har jag tydligen gett ett stabilt och självsäkert intryck. Och min hjärna fattar ingenting. I alla fall, jag undrar om det kanske är lite att jag tar all hispighet för mig själv. Bryter ihop, gråter, googlar ihjäl mig, har ångest, sover illa och gråter ännu mera mot Ks axel. Sen går jag ut i den stora vida världen och då verkar jag plötsligt lugn. Inte helt säker på att detta är ett jättebra sätt att hantera ångest och rädslor dock.

sånt jag tänker orimligt mycket på.

Det försvunna planet, om det har landat på någon okänd plats av kapare undrar jag jättemycket hur man tänkt med alla passagerare. 250 personer gör man ju inte sig av med hur som helst.

plötsligt händer det!

Mitt barn får för sig att sova 7h på raken två nätter i rad. Jag får en timmes massage. Vi träffar vänner och har världens finaste helg inklusive nymålade naglar och rakade ben. Jag bakar frukostbröd som är så gott att jag kan äta hela limpan på en gång (men gör icke detta). Barnet ler och skrattar när han ser mig eller K och våra hjärtan smälter på cirka en sekund varje gång. Idag ska jag ut och äta och dricka lite vin utan man och barn. Att det är värsta jävla vädret ute skiter jag därför fullständigt i. Jag har ju dessutom kaffe!

allt är verkligen inte nattsvart.

I efterhand hade det varit kul att ha lite mer dokumenterat av de första veckorna. Tänker att så som Schmarro gjort hade varit perfekt, lagom frekvens och lagom detaljerat. Men det är ju inget jag kan ändra på nu, samt att jag måste vara lite realistisk: jag har mått så dåligt den första tiden. Det har inte varit roligt, varken fysiskt eller psykiskt. Men som det blivit bättre, och så som jag kan få lyckorus nuförtiden. Som igår när jag var på Djurgården med T och vi promenerade och satt i solen och jag inser att precis det vi gjorde är liksom det som jag ska göra nu, tillsammans med världens finaste unge. Det är bara lättare att skriva när det varit och är jobbigt eller tufft. Plus att jag inte velat eller kunnat skriva allt som hänt och hur jag mått, det ger ångestkänslor bara av att tänka på att vräka ut det här. För så känns det just nu, som vräk. Det är det ju inte, men känslan. När jag kommer över den kanske jag skriver ner allt, för det vore kul (eh, konstigt ord i sammanhanget) att ha i framtiden. 

kan inte låta bli att bli ledsen, igen.

Feber för fjärde gången sen förlossningen för mindre än två månader sen. Den här gången pga mjölkstockning. Det är den femte stockningen och den andra med feber. Det var kanske naivt att tro att all sjukdom var över för en stund. Men för att tänka positivt: när jag har friska dagar mår jag väldigt bra i jämförelse. Det är fint.

behöver hjälp.

Min ansiktsscrub/peelingkräm är slut och jag ska köpa ny. Har ni några tips? Har normal hy, sån där lite blandhy. Möjligtvis åt det lite torrare hållet.

sånt man kanske inte ska säga högt egentligen.

Nu har bebis sovit fyra timmar i vagnen. 1,5h under promenad och resten av tiden på balkongen. Så himla märklig känsla att plötsligt hinna med ett och annat. Typ ta en macka efter lunchen eller plocka ur diskmaskinen. Och blommorna har jag vattnat också.

sju veckor senare.

Det känns som två år ungefär. Min bebis är inte nyfödd längre. Mina inälvor är numera någorlunda på rätt plats igen. Jag känner inte av ont i kroppen precis varenda sekund utan kanske varannan. Är så sugen på att göra saker, att träffa folk och umgås och shoppa och träna och möblera om och allt sånt där. Allt sånt där är lite svårt att göra med en bebis, men jag försöker ibland. Senaste veckan är den första veckan som jag känt mig lite mer normal utan att bli sjuk direkt igen, och då har vi hunnit med restaurangbesök, fika, brunch, mer fika och städa hemma. Och så ett besök på BVC där man kollar hur mamma mår, det vill säga jag. Grät lite, som väntat. Och fick höra att det hade varit oroväckande om jag inte varit ledsen över allt som varit de första veckorna. Alla sjukdomar, allt ont, alla besök på akuten och hos läkare. Känner mig ledsen över att det blev som blev, men jag hoppas det har vänt nu. Att vi kan få börja ha lite normalitet igen. Att jag kan känna att jag orkar ta hand om mitt eget barn.