sju veckor senare.

Det känns som två år ungefär. Min bebis är inte nyfödd längre. Mina inälvor är numera någorlunda på rätt plats igen. Jag känner inte av ont i kroppen precis varenda sekund utan kanske varannan. Är så sugen på att göra saker, att träffa folk och umgås och shoppa och träna och möblera om och allt sånt där. Allt sånt där är lite svårt att göra med en bebis, men jag försöker ibland. Senaste veckan är den första veckan som jag känt mig lite mer normal utan att bli sjuk direkt igen, och då har vi hunnit med restaurangbesök, fika, brunch, mer fika och städa hemma. Och så ett besök på BVC där man kollar hur mamma mår, det vill säga jag. Grät lite, som väntat. Och fick höra att det hade varit oroväckande om jag inte varit ledsen över allt som varit de första veckorna. Alla sjukdomar, allt ont, alla besök på akuten och hos läkare. Känner mig ledsen över att det blev som blev, men jag hoppas det har vänt nu. Att vi kan få börja ha lite normalitet igen. Att jag kan känna att jag orkar ta hand om mitt eget barn.