ett år (och ett par veckor, för att vara lite mer exakt) gammal.
Den slitna klyschan om att man glömmer sååååå foooooort stämmer ju till cirka 150%. Därför tänker jag nu tänkte sammanfatta lite hur barnet är vid ett års ålder. Gjorde samma vid sex månader och ser tillbaka på det nu och bara: what? justja! helt glömt!
Ja, F är alltså ett år nu och väger 11,5 kilo. Han fyllde ett år den femtonde januari och det har hänt sketamycket sen han började gå den första januari. Nu går han stabilt, med bebismått mätt, och är försiktig. Han tar ofta tag i väggar för att komma förbi trösklar och sånt, som tydligen är lite bökigt. Han reser sig ofta upp med hjälp av en stol, bord, vägg, men sen drar han iväg med ganska snabb fart. Han går alltså hellre än kryper. Det är jättegulligt. Och han älskar att gå. Så han går och går och går och går. Allra helst med något i handen, en leksak eller en pappersbit, då kan han cirkulera i lägenheten i en halvtimme utan att ta paus. Det är också väldigt praktiskt att han roar sig själv. Äntligen är vi förbi fasen då vi var tvungna att vara precis bredvid honom exakt hela tiden. Äntligen är tiden förbi då det inte gick att genomföra minsta lilla syssla här hemma utan att det gick åt pipsvängen på grund av hans inblandning. Nu roar han sig ofta själv just på grund av att han går omkring hela tiden, plus att han hjälper till på sitt egna lilla vis när man ska lägga i en tvättmaskin, plocka ur disken, städa och så vidare. Det gäller bara att vara lite, lite snabbare än honom hela tiden så går det fint. Han har länge förstått konceptet nej, men tills nyligen så tog han det bara som en kul grej och röjde vidare. Nu lyssnar han, förstår och slutar. Oftast. Ibland inte alls. Men ändå. Nyansskillnaderna som för en utomstående kanske inte märks och för den som är föräldraledig betyder himmelsk eller skitjobbig dag.
Han har börjat härma ljud rätt mycket. Idag listade jag ut att han faktiskt kallar vissa saker för hans egna ord. Napp är till exempel "nana". Han har ju pratat väldigt mycket väldigt länge, men aldrig härmat oss så mycket eller försökt att kommunicera på det sättet. Det har mest bara varit... ljud. Tänk er tvillingarna i comhem-reklamen som står och babblar med varandra vid spisen? Det är F. Tills nu.
Sömnen går i vågor. Vi tror det har att göra med att han snart kanske bara behöver sova en gång per dag. Vanligtvis så sover han en timme på förmiddagen och en timme på eftermiddagen. Vissa dagar (oftast när jag är hemma med honom) så vägrar han sova eller sover bara en halvtimme. Vissa dagar sover han mer än tre timmar (oftast när K är hemma). Han är också ganska stökig att natta emellanåt, tar i snitt en timme för mig. Lite snabbare för K. Sen sover han i sin säng till någon gång mellan 22 --> 02 då han vaknar och absolut ska sova med oss. Vi har lyckats få bort matningen nattetid, något som infördes i höstas då han var förkyld och fick förkylningsastma som höll i sig i ett par månader. Plus nya tänder, utvecklingssprång, lärde sig krypa osv. Ja, ni fattar konceptet: stökig sömn som fan, då blev mat på natten räddning. Nu är det borta.
Han är en riktig trygghetsnarkoman och vill helst att både jag och K ska vara i närheten, även nattetid. Vi pratar om att ibland försöka få honom att sova hela nätterna i sin säng, samtidigt så är det så himla viktigt för honom att få vara nära oss att det känns hemskt. Men vi kanske gör något försök framöver, när vi hittat en taktik. Vi tänker inte ge oss på några jäkla fem-minuters-metoder. Eller så låter vi det vara såhär och samsover.
Det är ett helt fantastiskt barn vi har. Jag tycker han är SÅ HIMLA ROLIG. Det allra bästa med föräldraskapet är det roliga. Ni vet hur man kan skratta så oerhört genuint och härligt när man ser program som Americas Funniest Home Videos? Exakt den typen av skratt, varje dag. Så jävla härligt. Vi har även ett ganska gosigt barn som gärna vill vara nära, gosa, kramas och pussas, vilket gör det ännu bättre. Älskar gos och bebisar som beter sig som kattungar ungefär.
När han träffar nya människor är F alltid avvaktande. Det tar tid innan han accepterar någon. Fortast går det med barn som är lite äldre än honom, därefter kvinnor, sen barn i samma ålder och sist män. Men när han väl accepterat så är det liksom all in. Då kan han gå raka vägen fram till någon och gosa eller ta tag i hens hand för att dra iväg och göra något. Vi tolkar det som att han inte är blyg utan bara betraktar och vill ta allt i sin takt. Som tur är är de flesta i vår omgivning okej med det, det är få som liksom rycker honom från oss direkt när de ses för att hänga. Ni vet såna historier man hör om mor/farföräldrar/vänner som liksom bara "HEEEEEJ X, KRAAAAAAMAAAAS" och så ska de krama barnet en sekund efter att de setts trots att barnet ser helt förskräckt ut? F ser förskräckt ut, men de flesta låter honom vara en stund. Det är bra.
Favoritleksakerna just nu är leksaksfigurer och djur. Duplodjur, duplogubbar, en häst och så vidare. Eftersom han visar intresse för just figurer som liknar t ex människor har vi velat att han ska få en docka. Trots att han önskade sig det i julklapp samt födelsedagspresent fick han ingen, det behöver inte ha med att han klassas som pojke att göra, men jag tänker ändå på det. Så vi sa att vi får köpa det själva åt honom. Idag var jag och F därför på Ikea (och lite andra ärenden). Blev rätt glad när F valde den mest rosa prinsessan som gick att hitta. Man kan ju också analysera varför jag blev glad för det, då jag trots allt inte tycker om rosa eller prinsessor.
F är nästan alltid glad, även när han ser skeptisk ut. Han gnäller sällan, och gör han det finns en anledning vi ofta fattar rätt omgående (hungrig, full blöja, vill ha en leksak, trött). Han är härlig och ganska spexig på något vis. En fin liten människa.
