plötsligt händer det.

I augusti ska F börja på förskola. Detta upprepar vi cirka trehundra gånger per dag just nu då alla, ja alla, frågar om F ska börja förskolan nu när jag börjar jobba heltid. Nej det ska han inte, han ska vara med sin pappa på heltid. Vill tro att detta ständiga frågande handlar mer om att F är i förskoleåldern än att det just är min, dvs mammans, föräldraledighet som tar slut, men ibland undrar en ju.

I alla fall. Plötsligt smattrar det till och det kommer sms och mail om att vi blivit erbjudna förskoleplats och måste tacka ja inom fem dagar. Hann bli livrädd för att vi gjort något fel innan jag insåg att vi fått en plats på en förskola vi valt, med start i augusti. Den ska öppna först i augusti så vi har ingen aning om den är bra eller inte egentligen, men förskolechefen har K träffat när han besökte en annan förskola och fick ett jävla bra intryck. Och den kommer ligga praktiskt i förhållande till tunnelbana. Och vi kommer stå kvar i kön ifall vi får någon av de valen vi hellre vill ha. Men alltså, lättnaden jag känner efter att redan nu veta att vi säkert får en förskola vi önskat? Visste inte ens att jag var orolig.