samma visa varje gång.
Å ena sidan avundsjuka över familjerna som storhandlar på lokala lilla Ica och lastar bilen full. De som senare på dagen bara svänger förbi hemma hos varandra helt oannonserat som man bara kan göra på landet. Tystnaden. Tystnaden tystnaden och alla miljoner småkryp. Tänk om jag skulle trivas här ändå, bara jag fick mitt egna hus för min egna familj?
Å andra sidan den där känslan som alltid funnits, att jag får panik av små sammanhang där jag inte kan välja bort eller till varken vilka jag umgås med eller den stämpel och uppfattning man har om mig.
Samma sak varje gång, varje sommar. Och än har jag inte flyttat hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar