Vi har gått med i en bilpool. Idag var det premiär för att hämta bilen, och jag skulle hämta i ett parkeringsgarage. Var mycket nervös över detta då jag hatar parkeringsgarage, skulle hämta bilen själv och alltid är nervös då jag ska köra nya bilar (nya som i ej kört förut). Hur det gick? Sådääääär.
Det började med att jag inte fick i backen. Hade en betongsugga ca 10 cm framför kofångaren, och backen var precis vid ettans växel. Ni fattar, jävligt taskig marginal att chansa på om man har ettan eller backen i. Fick helt enkelt ta fram instruktionsboken och läsa. Sen kunde jag backa.
Så skulle jag ut ur garaget. "Håll upp kortet" var instruktionerna från bilpoolen. Jag höll upp mitt bilpoolskort, men inte fan öppnade sig spärren. Jag testade att stoppa in kortet, försöka betala med annat kort och fan och hans moster. Inget gick. Paniken. Kom ej ut. Backade tillbaka in i garaget och ringde bilpoolens journummer. "Jag kommer inte ut!!!" De frågade om jag hade testat med kortet som fanns i bilen. Det finns nämligen ett kort man använder för inköp av drivmedel i bilen. Körde tillbaka till utgången och testade igen. Inget fungerade. Panik igen. Då slog jag på bilens varningsblinkers och ringde journumret IGEN. "Jag kommer fortfarande inte ut!!!!!" De frågade om jag hade testat med PARKERINGSkortet som fanns i bilen. Fanns det ett parkeringskort? Ja, tydligen. Hittade kortet, testade med kortet, kom ut ur garaget.
Hade räknat med att lugnt strosa omkring på Coop och njuta av storhandlingen utan resten av familjen. Det gick ju också sådär eftersom jag var så speedad efter parkeringshuset att jag nästan har minnesluckor från storhandlingen.
Men ja, sen åkte vi till IKEA (där jag undvek att parkera i parkeringshuset) och sen lämnade jag tillbaka bilen i parkeringshuset. Då kom jag minsann både in utan problem och hittade rätt parkeringsplats. Var visserligen ytterst nära att lämna bilen med ena rutan nedhissad, men kom som tur var på det.
Det går bra nu, och så vidare.
Phu.
HerreGUD vad jag lyssnat och sett på saker som hör med brott och främst mord att göra denna sommar. Älskar det. ÄLSKAR. Känner nu ett tomrum då jag liksom plöjt allt som finns och jag måste lyssna eller se på något annat istället. Så, låt oss ha en liten genomgång.
Poddar
Fallet: Så seg röst han har, han som snackar i podden. Men det är ju ett helt knäppt fall, och jag lyssnade såklart klart. Det var dock aldrig någon spänning direkt.
Spår: Älskar ju P3-dokumentärkillarna, och det var jävligt mycket just P3 Dokumentär över denna. Inte alls som Serial, utan just mer en dokumentär (upprepning much?). Men spännande.
P1 Dokumentär - Mordbränderna på Öland: Lyssna! Något jag tidigare bara hört väldigt lite om tidigare (jag lusläser ofta det mesta om de grövre brotten som uppmärksammas i medierna).
P1 Dokumentär - Kjell, 62: försvunnen: Samma som ovan, vilken historia. Som tagen ur en kriminalroman. Jösses.
P3 Dokumentär - Mordet på Therese Johansson Rojo: Det här minns jag ju när det hände, men hade nog inte greppat alla detaljerna. Eller om de inte varit kända tidigare? Så jävla märklig historia också. Fattar dock inte riktigt varför de delat upp i så många avsnitt, är det Serial-hetsen kanske? Jag lyssnade igenom alla på en gång.
Serier
The Fall: Det var ju egentligen i våras, men det känns nyligen eftersom jag fortfarande blir alldeles åh-ig så fort någon nämner serien. Fanimej bland det bästa jag sett.
The Killing: Vi började se säsong ett och tyckte att den var bra. Såg säsong två och tyckte den var väldigt bra. Såg säsong tre och blev helt besatta. Avsnitt åtta! Vi var tvungna att pausa och andas och debriefa efter det avsnittet. Bästa serieavsnittet någonsin? Mycket möjligt. Och så såg vi säsong fyra som liksom var okej och knöt ihop säcken. Säsong tre och fyra såg vi nog på cirka en vecka och jag blev därefter lite besatt av Joel Kinnaman i några timmar. Har ju alltid trott att han varit en kass skådespelare. Han är ju SKITBRA. Oh snaaap!
Bron: Som folk har tjatat om Bron i alla år. Hur bra kan en svensk serie vara liksom? Så såg vi säsong ett på några dagar och fattade plötsligt varför alla har tjatat om den. Såg nyss klart säsong två, även den bra men inte alls som säsong ett.
Böcker
Noll, zip zero, intet. Läser inte längre. Alls.
Ja, det var väl typ det. Mmm, mord.
Det har skrivits endel om panikångestattacker den här veckan. Jag har många gånger tänkt blogga om de jag upplevt, kanske har jag till och med redan gjort det, men jag tänker att det säkert kan vara bra att återupprepa. Det är ju så jävla vanligt, och för mig tog det flera år efter den första innan jag ens förstod att jag hade haft en panikångestattack.
Det var en period för tio år sen då jag mådde så jävla, jävla dåligt. Utan direkt anledning, mer en nedåtgående spiral som hade pågått i flera år. En kväll på mitt extrajobb eskalerade känslan av stress och panik och jag kämpade för att inte gråta, inte tappa det. Bara jag kom hem skulle allt bli bra. När jag gick trapporna ned till tunnelbanan vid Slussen så höll knappt benen. Men jag grät inte, jag höll ut. Bara jag skulle komma hem så skulle ju allt bli bra. Kom hem, satte nycklarna i låset, låste upp, klev in genom dörren, stängde dörren och föll ihop. Och där låg jag i hallen, grät grät grät och kunde inte andas. Kanske fem minuter, kanske en timme. Knappade in 112 på telefonen men ringde aldrig, hade ingen aning om vad jag skulle säga. Fattade verkligen inte vad det var som hände. Försökte få tag på en person som då stod mig nära, tillslut fick vi kontakt och han lugnade mig med att jag antagligen hade fått en stressreaktion. Att jag borde vila. Att jag skulle överleva. Jag vågade dock inte sova eftersom jag inte riktigt litade på att jag skulle fortsätta andas i sömnen, så jag var vaken i stort sett hela natten. Med alla lampor tända i min lilla lägenhet. Vågade inte ringa någon, fattade inte vad som hade hänt. Har nog aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv.
För några år sen befann jag mig i en otroligt jobbig situation på jobbet. En dag skulle jag på en konferens, en konferens där jag kände väldigt många och trodde det skulle bli bra som omväxling. Under de första timmarna fick jag hjärtklappning och ville bara gråta. Kände igen känslorna och gick från konferenser. Bara tog mina saker och gick. Grät, grät och grät. Hamnade på något sätt vid Fridhemsplans tunnelbanestation där jag vandrade av och an på perrongen. Den ena tunnelbanan gick hem, den andra gick till jobbet. Det var helt omöjligt att kunna välja, att veta vad jag skulle göra, var jag skulle åka. Grät. Såklart. Hjärtklappning och panik. K bad mig via telefon att åka till honom, hans kontor, men där hade de kundbesök och jag fattade inte hur jag skulle kunna möta en annan människa och hälsa och ta i hand. Åkte och åt vid Kungshallen. Grät över en tallrik libanesisk mat. Mina vänner frågade om de skulle komma och hämta mig (för nu hade jag lärt mig att man måste berätta, våga berätta, våga säga hjälp!) men jag sa nej. Gick upp till jobbet, bad om att få prata med vår Sverigechef och vi tog en promenad. Sa att jag fått en panikångestattack på grund av jobbsituationen. Han vallade mig runt i centrala Stockholm i flera timmar. Han pratade, vi pratade, han pratade mest och han liksom fångade upp allt och sa åt mig att inget var mitt fel, att situationen var ohållbar, att jag skulle åka hem och inte komma tillbaka till jobbet förrän jag kände mig helt okej. Jag var hemma en vecka, ett par månader senare bytte jag jobb och Sverigechefen gav mig då en kram och sa att han var så jävla glad för min skull.
