ännu en klyscha.

Jag kämpar lite. Sliter med att plötsligt (läs: sen vi fick ett liv med hämta och lämna på förskolan) inte räcka till någonstans. Inte på jobbet, inte hemma, inte hos vänner, inte med träningen. Alltid sju steg efter, aldrig i närheten av att vara ikapp. Försöker vänja mig, bli bättre på att hantera situationen. Men ibland är det bara ledsamt. Och jag förstår dem som flyttar närmare sina barns mor- eller farföräldrar. Att ha någon som kan hämta ett par gånger i veckan eller ta en vabbdag? Herregud vilken lyx det skulle vara.

Och då har vi det ändå jäkla fint förspänt i jämförelse med andra.